OPINION | DEBATTARTIKLAR | ÅSIKT
ENGLISH  FRANÇAIS  DEUTSCH  ESPAÑOL  中文  Fler språk (Other languages) 

Världen i bilder

Flera bilder ->





Special






Därför kan partiet inte få ordning på den kinesiska ekonomin

Analys

Tianlun Jian
20.12.2012 22:33

Arbetslösa kineser på en arbetsmarknadsmässa i Hefei, Anhuiprovinsen. De ojämlika villkoren är ett problem i den kinesiska ekonomin. Men de är en naturlig följd av Deng Xiaopings idéer. (Foto: AFP)

Ojämlika inkomster anses allmänt vara ett stort hinder för Kinas ekonomiska och sociala stabilitet och fortsatta utveckling. Många ser med misstro på graden av polarisering i Kina, och undrar vad som har gått fel med systemet.

Ingenting har emellertid gått fel. Statsmaskinen har på ett exakt vis genomfört idéerna från Deng Xiaoping, skaparen av Kinas nuvarande ekonomiska modell.

När Deng först lade fast ramverket till de ekonomiska reformerna så var hans mål att upprätthålla det kinesiska kommunistpartiets styre och absoluta makt, som kontrollerades av en liten grupp män. Vid den tiden hade Kina just avslutat kulturrevolutionen och ekonomin låg i spillror efter ett decennium av kaos.

Deng förstod att han måste få tillväxt i ekonomin för att dra upp kommunistpartiet ur röran. Men likvärdiga möjligheter var aldrig en del av planen. Han konstaterade tydligt att reformerna hade som mål att ”låta en del människor bli rika först”. Naturligtvis var personerna i maktens centrum, och deras närstående, de ”en del människor” som blev rika först.

Korruptionen skenade när tjänstemän nyttjade alla möjligheter att missbruka sin politiska makt och på så vis vinna ekonomiska fördelar. Den snabbt växande inkomstklyftan och inflationen orsakade ilska på gräsrotsnivå. För att protestera mot tjänstemännens korruption gick universitetsstudenter 1989 ut på gatorna och krävde rättvisa och demokrati, vilket slutade i den beryktade massakern på Himmelska fridens torg.

Efter incidenten betonade Deng att ”utveckling är av avgörande betydelse” och ”upprätthållande av stabilitet har högsta prioritet”, delvis för att rättfärdiga massakern. De här idéerna blev sedan de vägledande principerna som ledde till det fullständiga åsidosättandet av vanliga människors välstånd.

De fundamentala makroekonomiska riktlinjerna om exportberoende, investeringsdriven tillväxt, utdelning av monopol till statligt ägda företag, och låga räntor för att lägga beslag på hushållens tillgångar – allt detta var konsekvenser av de ursprungliga idéerna.

Dessa makroekonomiska principer och deras biprodukter – inklusive omtalade frågor som fastighetsbubblan och aggressiva markförvärv – gynnade helt och hållet de som hade den politiska makten.

De mest lukrativa industrierna, som energi och telekommunikation, är statliga monopol och leds av partitjänstemän eller deras familjemedlemmar. Kraftindustrin kontrolleras till exempel av före detta presidenten Li Pengs dotter, medan telekommunikationerna kontrolleras av sonen till före detta partichefen Jiang Zemin.

Utländska och inhemska investerare betalar ofta höga ”konsultarvoden” till tjänstemännens familjer och vänner för att få tillstånd att göra affärer i Kina, för att få fördelaktiga regler, eller ibland bara för att undvika problem.

Lojalitet mot kommunistpartiet och dess äldre kadrer har blivit det som beaktas mest vid tillsättning av kritiska positioner i Kina, inklusive inom rättssystemet, utbildningssystemet och i media. Detta för att säkerställa att regler skapas för att skydda och maximera vinsten för dessa intressegrupper. Med hela statsapparaten utformad på det sättet har regler som verkligen gynnar vanliga kineser och minskar inkomstklyftorna mycket små möjligheter att införas och tillämpas.

Det finns exempel i överflöd. Inkomstfördelningsreformen, avskaffandet av hukou-systemet som hindrar människor från landsbygden från att flytta in till städerna, värderingen av den kinesiska valutan yuan, och verkliga åtgärder mot korruption är bara några av en lång lista med initiativ som diskuterats i åratal men aldrig implementerats. Alla dessa initiativ skulle utgöra betydande hinder på vägen mot större rikedomar för vissa mäktiga människor.

Det är inte realistiskt att tro att kommunistpartiet kommer att genomföra så genomgripande reformer att tillgångarna delas med den genomsnittlige kinesen. Det är anledningen till att de senaste tre decennierna kommer att betraktas som en period då kommunistpartiet gick längre och längre in i en dödlig spiral.

Partiets kadrer vill dra nytta av det orättvisa systemet samtidigt som man vill dämpa ilskan från resten av befolkningen. Med tanke på att genuina reformer är omöjliga så kommer till slut den ilskan att komma ifatt dem och partiet upphöra att existera.


Pingping bidrog till artikeln.

Tianlun Jian, filosofie doktor, skriver regelbundet om den kinesiska ekonomin och är rådgivare till Epoch Times i ekonomiska frågor. Hans blogg är Chineseeconomictrend.blogspot.com

Översatt från engelska: http://www.theepochtimes.com/n2/opinion/why-the-party-cant-fix-the-chinese-economy-325240.html