FORSKNING | TEKNIK | VETENSKAP
ENGLISH  FRANÇAIS  DEUTSCH  ESPAÑOL  中文  Fler språk (Other languages) 

Världen i bilder

Flera bilder ->





Special






Åtalet i L’Aquila ger ingen stabilitet för jordbävningsexperter

Kommentar

Mark Quigley, University of Canterbury
08.11.2012 22:57

Den jordbävningsdrabbade staden Onna i L’Aquila i Italien efter det förödande jordskalvet i april 2009. (Foto: Oli Scarff/Getty Images)

Sex vetenskapsmän och en tjänsteman har befunnits skyldiga till dråp och dömts till sex års fängelse för hur de bedömde och kommunicerade risken innan jordbävningen i L’Aquila 2009 då 309 människor dödades.

Vad kan jordbävningsforskningen lära sig av dessa domar? Om vi väljer att utbilda allmänheten under en jordbävning – som jag gjorde innan jordbävningen i Christchurch förra året – hur ansvariga är vi då för de överraskningar som inträffar?

Har forskare rätt att ha fel? Kan den moderna forskningen verkligen göra det möjligt för oss att prata konfidentiellt om händelser med ”låg sannolikhet”? Och finns det ett bättre sätt att kommunicera risker till allmänheten?

Domen i Italien handlade inte om att forskarnas misslyckande med att ”förutspå” jordbävningen, något de flesta forskarna är överens om inte är möjligt med vår nuvarande kunskap om förebådande fenomen (såsom förskalv, frigörande av radongas, och annan seismisk aktivitet).

Istället menade åklagarna att ”inadekvat” riskbedömning och vetenskapligt inkorrekt information gavs i offentliga uttalanden före jordskalvet.

Efter månader av mindre jordbävningar (magnitud på 3,5 till 4,1) fram till jordbävningen i L’Aquila sade Bernardo De Bernardinis, en av de åtalade: ”Forskarkretsen säger till mig att det inte är någon fara eftersom det pågår frigörande av energi…”. Slutsatsen var att dessa små jordbävningar minskade risken för ett stort skalv.

Ett uttalande från en person i gruppen - Enzo Boschi, då ordförande i italienska institutet för geofysik och vulkanologi i Rom – vid tiden för skalvet i L’Aquila var definitivt både välbalanserat och informativt:

”Det är osannolikt att en jordbävning som den år 1703 (en förödande jordbävning som tidigare inträffat i L’Aquila) kan inträffa på kort sikt, men möjligheten kan inte helt och hållet uteslutas.”

Många seismologer menar att en ökning i frekvensen av små till medelstora jordbävningar ökar risken för en större jordbävning, baserat på grundläggande förhållanden som länge varit etablerade i seismologin.

Den här effekten är dock relativt liten när det gäller den absoluta sannolikheten och förbättrar inte möjligheten att förutsäga jordbävningar.

De senaste 60 åren har bara sex av 26 stora jordbävningar i Italien föregåtts av förskalv och många jordbävningsserier har inträffat utan påföljande stora jordbävningar.

Italienska forskare drog slutsatsen att en serie medelstora skalv föregår en större händelse inom några dagar endast i 2 procent av fallen.

Om de hade utfärdat en specifik varning om att en stor jordbävning var på gång i L’Aquila innan händelsen så skulle risken att de hade fel vara 98 procent.

Jordbävningen i L’Aquila inträffade i en tidigare identifierad och välövervakad förkastningszon i ett område med historiskt förhöjd seismisk aktivitet och som betraktas som en av Italiens seismiskt farligaste regioner.

Ur det perspektivet var jordbävningen i L’Aquila ingen överraskning, och möjligheten till en jordbävning med den här magnituden i regionen till följd av flera månader av seismisk aktivitet skulle inte ha avfärdats offentligt.

En tydlig läxa här är att allmänheten borde ha fått kännedom om alla möjliga scenarier i en jordbävningssekvens, oavsett hur liten den absoluta sannolikheten till ett visst scenario tycktes vara.

Fängelsedomen mot de italienska forskarna verkar alltför stränga för de flesta av oss, med tanke på den mycket stressiga och komplexa vetenskapliga, samhälleliga, känslomässiga och politiska miljö som skapas under en jordbävning.

Man frågar sig huruvida lämpliga byggnormer har tillämpats, och huruvida forskarna hade sluppit straff om byggnaderna hade anpassat sig bättre till den seismiska aktiviteten vid skalvet.

Det krävs mycket mod för att forskare ska prata öppet om scenarier med låg sannolikhet, speciellt om dessa uttalanden används för att anklaga forskarna för skrämselpropaganda, och/eller får dålig effekt på återhämtningen efter jordbävningen, såsom minskad tillförsikt hos investerare och försäkringsbolag under återuppbyggnadsfasen liksom ökad stressnivå bland lokalbefolkningen.

Christchurch

Så snart bedrövelserna efter jordbävningen i Christchurch i februari förra året hade avtagit till en nivå där jag kunde omfokusera så deltog jag i flera intervjuer i media och vid offentliga tal.

Forskare över hela Nya Zeeland gjorde efter jordbävningen i Canterbury i september 2010 allmänheten medveten om att ett efterskalv med magnituden 6 var möjlig.

Folk var också medvetna om att det bland de möjliga scenarierna fanns ett mindre jordskalv i regionen öster om Greendale Fault och att efterskalven under Banks-halvön tydde på att förhöjd spänning i jordskorpan i det området delvis jämkades av glidningar i den nordöstorienterade förkastningen.

I en artikel som skrevs för New Zealand Herald den 8 september 2010 konstaterade jag följande:

En optimistisk gissning från min sida är att vi troligen inte, baserat på fakta om efterskalv från det jag kände var liknande jordskalvssekvenser i Haiti och Mexiko […], får ett efterskalv så stort som magnitud 6[men] vi skulle kunna få ett större inom några månader.

Så här i efterhand skulle jag vilja ta tillbaka det första uttalandet, men sanningen är att detta var ett exempel på lokal optimism vid en tid av stor oro hos allmänheten. Jag känner att forskare bör ha rätt att uttrycka välgrundade hypoteser, på samma sätt som de har ”rätt att ha fel”, förutsatt att motiveringen till dessa hypoteser och de olika möjligheterna också uttrycks för allmänheten.

Det senaste årtiondet har bjudit på många seismiska överraskningar, inte minst jordbävningen i Tohoku i Japan med magnituden 9,0, vilket föregicks av ett förskalv på 7,2. Detta bekräftar att vi har mycket att lära oss om hur jordbävningar beter sig på vår planet.

Genom erfarenheten med en katastrofal jordbävning under ett av de stora befolkningsområdena har jordbävningsforskarna bättre förutsättningar än tidigare att svara upp mot allmänhetens behov.

Att allmänheten delges fakta så snabbt som möjligt via alla olika slags medier blir ett allt viktigare ansvar för många forskare, men betydande hinder kvarstår.

Vetenskapen rör sig inte lika snabbt som media, och vetenskap som kräver betydande granskning kan vara mindre intressent för den breda massan efter att den har genomgått en utdragen granskningsprocess.

För att tjäna pengar på dyra tidsskriftsprenumerationer tillåter många förlag inte att författarna till vetenskapliga artiklar sprider sitt originalarbete till allmänheten.

Som jag ser det är detta olämpligt efter en katastrof, då de människor som drabbats har rätt att fritt få granska den grundfakta som så ofta har erhållits genom offentliga medel.

Bättre integration av förkastningskartor och spänningsmodeller kommer att kunna förbättra modellerna för att förutsäga jordbävningar. Bättre förståelse av hur den seismiska energin sugs upp på sin väg genom skorpan kommer att ge viktig information för byggnormer och bedömning av potentiella skador vid framtida jordbävningar.

När så stora och oförutsägbara krafter som jordbävningar är rörelse finns det för närvarande inget sätt att ge alla svar i förtid. Men fortsatta förbättringar i hur data samlas in, analyseras och levereras till allmänheten kommer att göra saker och ting bättre.

Översatt från engelska



 

   Mer i detta ämne