OPINION | DEBATTARTIKLAR | ÅSIKT
ENGLISH  FRANÇAIS  DEUTSCH  ESPAÑOL  中文  Fler språk (Other languages) 

Världen i bilder

Flera bilder ->





Special






FN har skyldighet att skydda

David Kilgour
01.11.2012 10:32

David Kilgour, tidigare kanadensisk parlamentsledamot och utrikesminister i Asien- och Stillahavsfrågor, har tillsammans med David Matas, kanadensisk advokat, nominerats till Nobels fredspris för sitt arbete för mänskliga rättigheter, i synnerhet för ansträngningarna att avslöja organstölder från samvetsfångar i Kina. (Foto: Courtesy of David Kilgour)

FN:s folkmordskonvention från 1948 gör att det i 148 deltagande länder är brottsligt med gärningar avsedda att ”förgöra helt eller delvis en nationell, etnisk, raslig eller religiös grupp”. Då inga åtal väcktes under nästan sex decennier är verkställigheten fortfarande en stor svaghet. Internationella domstolen menade också år 2007 att den serbiska regeringen inte var ansvarig för folkmordet i Bosnien på 1990-talet.


FN:s säkerhetsråd och det internationella samfundet måste hitta sätt att förhindra att föråldrade koncept om nationell suveränitet gör det möjligt för folkmord och storskaliga grymheter att inträffa innan humanitära interventioner kan uppnås.

Betrakta bland annat händelserna i kung Leopolds Kongo (1886-1908), Ukrainas hungersnöd (1932-1933), förintelsen (1939-1945), Chiang Kai-sheks Taiwan (1947 och senare), Maos Tibet (1950 och senare samt idag under Hu), Biafra (1967-1970), Pol Pots Kambodja (1975-1979), Mugabes Zimbabwe (1982-1987), Bosnien/Kosovo (1992-1999), Bashirs Darfur (2003 och framåt) och Nubabergen (pågående), Sri Lanka, och Falun Gong i Kina (1999 och framåt).

Rwanda

En av Kanadas mest hyllade nationalhjältar, senator Romeo Dallaire, skulle idag tala om fallet Rwanda 1994. Låt mig bara säga:

- Slakten tog slut först när Paul Kagame och hans soldater tog Kigali, förklarade eld-upphör och bildade en ny regering utan internationell hjälp eller hjälp från FN. Under folkmordet var FN:s uppträdande mot Rwandas folk oförlåtligt. Alla som trodde att FN skulle representera alla människor likvärdigt blev bestörta. ”Är vissa mer människor än andra?”, frågade Dallaire.

- ”Shake Hands with the Devil”, som publicerades 2003, borde vara obligatorisk läsning för alla, och i synnerhet för dem som hanterar Darfur och Nubabergen. Darfur kallades träffande för ”Rwanda i slow motion”.

- Dallaires bok redogör för hur Rwandier och den lilla fredsbevarande gruppen Unamir övergavs av FN och det internationella samfundet, däribland den kanadensiska regeringen. Han tar upp många viktiga saker, men jag ska endast upprepa en:

Nästan 50 år efter den dag hans far och svärfar ”hjälpte till att frigöra Europa – när förintelselägren avslöjades och när människor med gemensam röst sade ’aldrig mer’ – satt vi återigen tillbakalutade och tillät dessa outsägliga hemskheter att inträffa. Vi kunde inte finna den politiska viljan eller resurserna för att stoppa det… detta senaste (folkmord) glöms bort, och dess läxor dränks i ignorans och apati… (Det) var ett misslyckande för mänskligheten som lätt kunde inträffa igen.”

Darfur

De saker som Norman Epstein på Canadians Against Slavery and Torture in Sudan påpekade för tre år sedan tycks endast vara marginellt mindre tillämpligt idag:

- Statistiken visar inte endast dödsfall på grund av våld (över 400 000), utan också att genom hungersnöd och sjukdomar…. har omkring 2,5 miljoner människor tvingats fly från sina hem.

- Det internationella samfundet har inte uppbådat den politiska viljan att lösa krisen. Man fortsätter att förhandla med Bashir och hans gäng som om de vore en del av lösningen, samtidigt som de fortsätter att agera med straffrihet och är en del av problemet.

Vad behöver göras? Vad kan Kanada göra? Epstein säger att man kan uppmana sina internationella kollegor att sluta förhandla med Khartoum. Med Eli Wiesels ord: ”Vi måste alltid välja sida. Neutralitet hjälper förtryckaren, aldrig offret. Tystnaden uppmuntrar plågoanden, aldrig den som plågas.”

Nubabergen/Blå Nilen

Ända sedan Södra Sudan firade sitt oberoende i juli 2011 har Bashir fört krig mot invånarna i Nubabergen (Södra Kordofan) och staterna vid Blå Nilen. Bombattackerna tycks vara utformade för att terrorisera nubanerna, vars antal uppgår till ungefär en miljon, så att de flyr till Södra Sudan. Detta är andra omgången av sådan behandling av Khartoum mot nubanerna, och det har varit samma avsaknad av respons från det internationella samfundet, vilket gjort Bashir trygg i att han kan fortsätta godtyckligt utan konsekvenser eller ingripanden. Avsikten är att slutföra folkmordet från 1990-talet som den ”slutliga lösningen” på ”nubanproblemet”.

Hassan Sharif of Kitchener, ordförande i Nuba Mountains International Association Canada, påpekar:

Nordsudanska regeringens flygbombningar … är rasbaserade. Dessa civila ses som [svarta] afrikaner av Bashirregimen, som bara respekterar dem de betraktar som araber. Invånarna i Nubabergen – vare sig de är muslimer, kristna eller animister – lever normalt i harmoni. Humanitär hjälp når inte fram… till invånarna på grund av kontinuerlig bombning och våld. En omedelbar flygförbudszon och FN-fredsmäklare med starkt mandat (kapitel 7) behövs nu. Om det internationella samfundet inte agerar snabbt kan Nubabergen bli nästa Darfur.

Demokratiska republiken Kongo

2009 släppte Canadian All-Party Parliamentary Group for Genocide Prevention sin rapport om den humanitära krisen i Demokratiska republiken Kongo och krävde aktion från Kanada. ”Miljontals liv har förlorats, samhällen har förintats och civila, speciellt kvinnor, har burit bördan av den pågående väpnade konflikten i Kongo.”

Tillåt mig här att citera Jean-Bertin, en kongoles som vill få slut på den ”absoluta tystnaden” kring brott som begåtts i hans land, där exploateringen av strategiska råmaterial som coltan fortsätter: ”Det är möjligt att två barn dog, så att du skulle kunna få den där mobiltelefonen.”

Kina

Sedan 2001 har partiapparaten över hela Kina i stor omfattning stulit vitala organ från medlemmar av den andliga rörelsen Falun Gong, mördat dem under den här processen och sålt organen för stora summor till transplantationer till förmögna invånare och utländska ”organturister”. En del i den här omänskliga kommersen är ett nätverk av arbetsläger, där Falun Gong-utövare och andra fångar producerar en mängd konsumentprodukter för export. Mer information om detta är tillgängligt på http://organharvestinvestigation.net/

Iran

I ett brev nyligen till FN:s generalsekreterare Ban Ki-moon och den amerikanska utrikesministern Hillary Clinton, sade parlamentsledamoten Irwin Cotler, ordförande för Inter-Parliamentary Group for Human Rights in Iran: ”Att låta president Ahmadinejad tala till FN:s generalförsamling är en grym parodi på lag och rättvisa… En person som strävar efter det mest destruktiva vapnet i strid med FN:s säkerhetsråds resolutioner, som hetsar till folkmord, som är delaktig i brott mot mänskligheten, som medverkar i ett massivt förtryck av sina egna medborgares rättigheter, som bryter mot de grundläggande satserna i FN:s fördrag – en sådan person borde vara föremål för åtal från denna internationella kropp, snarare än att bli mottagen av dess respekterade podium.” Han tillägger att det finns… prejudikat i internationell rätt och i amerikansk hantering som borde exkludera krigsbrottslingar som Ahmadinejad från att komma in i USA, för att inte tala om att föra samtal med FN.

Slutsats

Doktrinen om FN:s skyldighet att skydda [responsibility to protect, R2P] togs fram av en internationell kommission vid namn International Commission on State Sovereignty and Intervention 1998. När Slobodan Milosevic attackerade den albanska befolkningen i provinsen Kosovo ville världsopinionen ha en effektiv mekanism för att skydda civila från att attackeras av sin egen regering.

R2P-doktrinen godkändes 2005 på ett FN-toppmöte. Förra året sattes den på prov när säkerhetsrådet beslutade att skapa en flygförbudszon i Libyen efter att Khadaffi hotat med en massiv attack mot den av oppositionen kontrollerade staden Banghazi. Initiativet drevs på av Khadaffis språkbruk – att han planerade att ”rensa Libyen hem för hem” – ord som liknade dem som användes vid folkmorden i Rwanda. Om en regim uttrycker tydliga avsikter om folkmord eller systematiska grymheter gör R2P det nu möjligt för andra länder att hindra den från att döda sin egen befolkning. Tragiskt nog kan den ännu inte tillämpas i länder som Syrien, på grund av hinder från länder som har permanenta veton i säkerhetsrådet.

I korthet är allt vi gör här idag viktigt, och vi måste alla framöver göra vad vi kan för att stödja R2P internationellt för mänsklighetens skull.

Ovanstående är en bearbetning av ett tal som gavs vid en paneldiskussion på University of Ottawa den 24 september 2012.


David Kilgour är chef på Washington-baserade Council for a Community of Democracies (CCD). Han var parlamentsledamot i Kanada från 1979 till 2006 och fungerade som utrikesminister i Asien- och Stillahavsfrågor under 2002 och 2003. För vidare information, gå in på www.david-kilgour.com.


Översatt från engelska.