KINA | NYHETER | KULTUR | POLITIK | VETENSKAP | MILJÖ | MÄNNISKA | SAMHÄLLE | DEBATT | HÄLSA
ENGLISH  FRANÇAIS  DEUTSCH  ESPAÑOL  中文  Fler språk (Other languages) 

Världen i bilder

Flera bilder ->





Special






Filmrecension: Safe House

Andreas Ziegler för Epoch Times Sverige
20.06.2012 00:17

Amerikanska skådespelare Denzel Washington (t.v) och Ryan Reynolds (mitten) tillsammans med den svenska regissören Daniel Espinosa (t.h) på filmvisning av Espinosas film "Safe House" i Madrid den 31 januari 2012. (Foto: AFP/Pierre-Philippe Marcou)

  • Produktionsår: 2012
  • Produktionsland: USA/Sydafrika
  • Regi: Daniel Espinosa
  • Medverkande: Ryan Reynolds, Denzel Washington, Vera Farmiga, Brendan Gleeson, Fares Fares, Joel Kinnaman m fl.
  • Kommer ut: 120620

Efter framgångarna med ”Snabba Cash” (Sverige, 2010) fick Daniel Espinosa chansen att regissera denna amerikanska film. Det är ett actionspektakel som inte är särskilt märkvärdigt. De bästa insatserna i filmen står dock svenskarna för.

Matt Weston (Reynolds) är en ung nybliven CIA-agent som verkar i Kapstaden. Hans nuvarande uppdrag är att sitta och vakta ett så kallat ”safe house” (säkert hus), som CIA använder när de måste gömma människor. Det är inte ett särskilt stimulerande uppdrag; att säga att Weston är uttråkad skulle vara en underdrift. En dag förändras dock detta, då Tobin Frost( Washington), en av CIA:s mest efterlysta män, vandrar in på den amerikanska ambassaden. Strax efter Frost anlänt till huset med en full eskort bestående av ett antal andra CIA-agenter, attackeras huset av legosoldater, ledda av hårdingen Vargas (Fares). Weston flyr genom staden med Frost. Som om det inte vore nog att han är tvungen att ensam vakta en man som lyckats undfly hela världens polisstyrkor i tio år, så måste han dessutom ta itu med Vargas och hans legosoldater och snart även den lokala polisen.

Själva handlingen i filmen är ganska ointressant. Det är en klassisk spionhistoria där den förvirrade hjälten inte har någon aning om varför folk försöker mörda honom. När det sedan uppdagas vad det hela handlar om, rycker man lite på axlarna, eftersom det inte känns så märkvärdigt. Jag såg nyligen om den andra filmen om superagenten Jason Bourne, ”The Bourne Supremacy” (Paul Greengrass, USA/Tyskland, 2004), och det är lite samma sak där. Bourne jagas av en si så där hundra människor. När det sedan uppdagas vad allt ståhejet handlar om, blir man lite besviken, eftersom det inte känns märkvärdigt nog för att man ska behöva jaga en man tvärsöver jordens yta. Men precis som Bourne-filmerna, är det högoktanig action vi pratar om. Det finns ett antal svettiga scener, bland annat ett par biljakter och en riktigt jobbig och långdragen närstrid mellan Weston och en annan man.

Om jag skulle gissa, skulle jag tro att det är så att Espinosa blev erbjuden att regissera en film för att producenter, studior och liknande ville se om han kunde klara av en amerikansk produktion. Och det måste man ju onekligen säga att han kan. För med tanke på vad han har haft att jobba med, är detta så bra det kan bli. Actionsekvenserna är, som sagt, intensiva och skådespelarna som har haft ganska fyrkantiga karaktärer att jobba med, får utrymme att faktiskt utveckla sina karaktärer. Även om man ser det från produktionsbolagens sida, är det en lyckad film, då den drog in över två hundra miljoner dollar. Om ni sitter och undrar om detta är mycket pengar, kan jag säga att ja, det är det.

Och det är inte bara Espinosa som är bra i svensk väg. Joel Kinnaman dyker upp i en liten men viktig roll. Fast den största guldstjärnan i hela filmen går ändå till Fares Fares. Han är visserligen född i Libanon, men han är ändå en svensk skådespelare, vilket gör att man känner sig riktigt stolt över honom. Han har inte så många repliker i filmen, men hans karaktär, Vargas, är definitivt den mest intressanta i filmen. För även när man får veta hans namn har man ingen aning om vad som driver honom. Eftersom han har så få repliker, måste han främst jobba med kroppspråket och minspelet. Men det räcker gott och väl, då Fares har en sådan närvaro att repliker skulle vara överflödiga i detta fall.

”Safe House” kanske inte kommer att bli särskilt väl ihågkommen. Men den har gett tillfälle åt våra svenska förmågor att visa vad de går för. Och det är ingen dålig svensk uppvisning de gör.