För drygt två år sedan, under hösten 2008, var Kina i hela världens blickfång på grund av OS i Peking. För en gångs skull letade en ganska stor skara västerländska journalister bakom fasaden på det ekonomiska tillväxtundret och mörka sidor som tvångsrivningar och förflyttningar, svarta fängelser och arbetsläger spreds plötsligt till en bredare internationell publik.
Det blev uppenbart att kommunistpartiets löften om reformer för ökade mänskliga rättigheter inte infriats överhuvudtaget, och den internationella kritiken var under en period relativt stor.
Under året som gick, 2010, hölls två andra jätteevenemang, asiatiska spelen och världsutställningen i Shanghai. För de som håller sig uppdaterade har det varit en märkligt identisk upprepning av OS-scenariot: Människor som tvingats bort från sina hus en masse, med liten eller ingen kompensation i många fall, säkerhetspådrag som lett till orimliga, krigszonsliknande störningar för lokalbefolkningen, svarta fängelser som fyllts med rättssökande, husarrester och allmän klappjakt på de oliktänkande och högljutt missnöjda i Kina.
Kommunistregimens stora vikt vid propaganda, en av de få saker förutom den oinskränkta brutaliteten och fokuset på total makt som förblivit oförändrad sedan de dagar som man faktiskt försökte bedriva kommunistisk politik på riktigt, blev återigen tydlig, på ett sätt som verkar närmast skrattretande för västerlänningar. Bland annat ödslade man enorma summor på att formligen trycka in kinesiska besökare bara för att vinna propagandasegern av att slå alla tiders publikrekord på en världsutställning.
Under 2010 har dock kritisk rapportering från väst på det stora hela lyst med sin frånvaro. Kanske är det för att samma nyhet en gång till, helt krasst, inte är särskilt intressant, men två andra tänkbara förklaringar finns också.
En är att samtidigt som Europa och USA:s ekonomier fortsatte att krisa, gled Kinas ekonomi upp förbi Japan till att bli världens näst största, en påminnelse om vilken enorm maktfaktor Kina är i världen idag. Allt mer börjar omvärlden känna att det inte går att peka finger åt Kina, som seglar till synes majestätiskt samtidigt som de egna båtarna verkar sjunka, och somliga upptäcker att de faktiskt redan ligger i vattnet och kämpar för sin överlevnad.
Därutöver har regimen i tysthet trappat upp sina försök att få större inflytande över världsopinionen, genom en ”extern propagandakampanj” för tiotals miljarder yuan som går ut på att etablera regimstyrda och regimvänliga medier i såväl Hongkong som i väst.
Oavsett skälen har det sedan den globala ekonomiska krisens utbrott talats allt mindre om baksidan på det kinesiska ”undret” och de enorma problem det innebär att världens största diktatur håller stadig kurs på att bli världens mäktigaste land utan minsta tendens till att göra några verkliga förändringar i demokratisk riktning. Bakom kulisserna, under det lock som regimen ägnar allt mer av sin kraft att hålla på plats, växer dock trycket sakta men säkert, samtidigt som saker paradoxalt nog liksom tycks gå sin gilla gång.
Livsmedels- och miljöskandaler, som exempelvis misstänkta hormoner i mjölkpulver, har fortsatt att flamma upp här och där. Ett förödande oljeutsläpp i Dalian hamnade i skuggan av det i Mexikanska golfen och långsiktiga, extremt allvarliga miljöproblem relaterade till torka, vattenbrist och vattenreglering har fortsatt göra sig påminda.
Fastighetspriskarusellen har fortsatt att snurra allt snabbare, trots regimens tämligen lama försök att åtgärda den. Fenomenet med ”markkungar”, rika spekulanter med täta kopplingar till partiet som gör enorma vinster på de skenande bostadspriserna, kom upp till ytan på allvar under året. Arkitekturstudenten Dai Haifeis lilla ”ägghus” var på samma gång en positiv, lite humoristisk reaktion och en kraftfull kritik av den orimliga bostadssituationen i Kinas städer.
Förutom att den överväldigande majoriteten av vanliga kineser numera bara kan drömma om att äga sin egen bostad, har de också börjat få stora problem med att ha råd med livets nödtorft. 2010 var året då den kraftiga inflationen drabbade priserna på dagligvaror, som livsmedel, så till den grad att detta blev ett av de vanligaste samtalsämnena kineser emellan, och den ironiska hälsningsfrasen ”Vad är billigt idag?” uppkom.
Är det emellertid någonstans som missnöjet i det kinesiska samhället verkligen pyser ut så är det på internet. Trenden under senare år där internet är det kanske viktigaste slagfältet för verklig social förändring i Kina har bara förstärkts under 2010.
Googles överraskande gest att dra sig ur Kina på grund av regimens censur och cyberattacker var bara ett tecken på hur kampen på nätet trappas upp. Nätanvändarna, inte minst den yngre generationen, blir allt mer förslagna i att använda teknologiska hjälpmedel och listigt kodspråk för att ta sig runt den statliga brandväggen.
Allt oförskräcktare satir på nätet i form av dataspel där man är en husägare som bekämpar tvångsrivning och youtubevideos med ordlekar som driver med regimens ”antivulgaritets”-kampanj, har börjat väcka censorernas ilska. Helt nyligen greps en 15-åring vid namn Wang för sin vågade bloggpost där han på punkt efter punkt jämför ”en viss organisation”, dvs kommunistpartiet, med prostituerade, i samtliga fall till de prostituerades fördel.
Kanske är det just i oräddheten hos delar av den unga generationen, som till exempel den omåttligt populäre åttiotalistförfattaren och bloggaren Han Han, som man under 2010 sett ett annat sorts hopp om förändring i Kina. För den äldre, mer öppet politiska dissidentgenerationen har 2010 varit ett mörkt år. Uppmärksammade människorättskämpar som Hu Jia och Gao Zhisheng har hållits stenhårt under regimens auktoritära tumme och tycks sakta malas ner av år av förtryck.
Västerlandets attityd till Kina 2010 sammanfattades ganska bra av årets fredspris till Liu Xiaobo, som i slutänden framstod som ett slag i luften. Det på senare år allt mer kritiserade norska nobelkommitténs val möttes med förväntad officiell indignation från Kina, som vände situationen till ett tillfälle att stärka sina band till auktoritära bundsförvanter runt om i världen genom att lobba för en bojkott av prisceremonin, och mediaintresset för frågan dog ut rekordsnabbt.
Valet av Liu är signifikativt för västerlandets fromma men alltmer orealistiska förhoppningar: en person från 1989-generationen med nära kopplingar till USA, som drivit en relativt mjuk linje mot kommunistpartiet och därigenom förlorat mycket stöd bland andra kinesiska regimkritiker. Väst vill se en mjuk, fredlig demokratisering av Kina, med bibehållna goda ekonomiska relationer.
I nuläget framstår detta som allt mer osannolikt. Kinas regim firade nyår genom att förbjuda Skype samtidigt som fastighetsbubblan och inflationen växer mot bristningsgränsen. Och en ny skandal briserade – hemlösa och mentalt funktionshindrade hade använts som slavarbetare i Sichuan, med lokalregimens öppna stöd.
De som berikat sig fortsätter lämna landet med sina rikedomar och ständigt nya minor seglar upp som kommunistregimen måste styra sitt betänkligt läckande framgångsskepp förbi om det inte ska gå i kvav under 2011.