2008 skulle bli Kinas stora år. Åtta som är ett lyckotal inom kinesisk folktro skulle garantera att årets stora begivenhet, Peking-OS, skulle bli en succé. För säkerhets skull hade man planerat invigningen till klockan 8 minuter över 8 den 8/8 2008. Oväntat mycket vidskepelse från en regim som enligt sig själva gått in för att sopa bort allt vad vidskepelse heter. Men kanske var det ett tecken i tiden?
Och visst, OS blev på många sätt en propagandasuccé för Kina. Allt blev klart i tid, spelen berömdes unisont som extremt välgenomförda och Kina fullkomligt krossade allt motstånd i guldligan gentemot de andra länderna. Om de tvångsförflyttningar och andra massiva rättsövergrepp som spelen lett till talades det inte så mycket.
Men ändå: För en väldig massa kineser är det inte de där två veckorna i augusti man kommer minnas från ”lyckoåret” 2008, utan snarare en rad katastrofer, kriser och skandaler som satt det redan betänkligt svajande jättelandet i ännu tydligare gungning. På många sätt blev 2008 ett mycket mörkt år för Kina, men under årets sista dagar tändes ett hopp inför framtiden.
I slutet av januari härjades centrala Kina av de värsta snöstormar landet sett på 50 år, som några veckor senare åtföljdes av skogsbränder. Väldiga materiella skador på skog och egendom samt minst 50 dödsfall blev följden av det extrema vädret. Snöstormarna ställde dessutom till extrema problem för den hektiska helgtrafiken runt det kinesiska nyåret som är den högtid då så gott som alla kineser reser hem till sin släkt.
I mars utbröt allvarliga oroligheter i Tibets huvudstad Lhasa. Meningarna går isär både om vad som utlöste oroligheterna och vad som egentligen hände, men säkert är att Kinas regim satte in armén i det redan hårt kontrollerade området och slog ner oroligheterna med våld, massor av människor greps och enligt vissa uppgifter krävdes tiotals, kanske hundratals dödsoffer.
Tibet är alltid internationellt känsligt och omvärldens protester mot situationen i Tibet spillde över i det märkliga propagandakrig som senare utvecklades inför OS och som kulminerade under den närmast farsartade olympiska fackelfärden. Många kineser blev så upprörda över bland annat Frankrikes hållning i Tibetfrågan att franska varuhus i Kina bojkottades och belägrades i april, innan regimen gick in och ”kylde ner” de heta nationalistiska känslor man själva tidigare effektivt underblåst.
Kinas stora tragedi under 2008 inträffade emellertid den 12 maj, då en katastrofal jordbävning drabbade östra Sichuan. Svårast drabbades länen Wenchuan och Beichuan som till stora delar närmast totalförstördes. 70 000 – 90 000 människor beräknas ha dött, närmare 400 000 skadades och de ekonomiska förlusterna blev astronomiska. Jordbävningen kastade en sorgens slagskugga över hela resten av året, inte minst som så många skolbarn dog under de illa byggda skolor som kom att kallas ”tofu-hus”.
Regimens beredskap och hantering av katastrofen kritiserades hårt inom landet, inte minst präglades nödhjälps- och återuppbyggnadsarbetet av korruptionsanklagelser. Än mer olycksbådande var uppgifterna om att upprepade vetenskapliga förutsägelser av jordbävningen skulle ha ignorerats av ansvariga myndigheter. Ännu vid årets slut sitter massor av Sichuan-bor fortfarande i tältläger utan några som helst bekvämligheter.
I september rullades nästa stora kris upp när mejeriprodukter från Kina, framför allt mjölkpulver för spädbarn, visat sig innehålla det giftiga ämnet melamin. Det var den senaste och utan tvekan allvarligaste i raden av produktssäkerhetsskandaler som först nu runt årsskiftet håller på att få sitt rättsliga efterspel, vilket säkert kommer att diskuteras och ifrågasättas. Hundratusentals spädbarn drabbades av njursten och andra komplikationer och en internationell mejeriproduktpanik bröt ut. Den tidigare skandalen med blyhaltiga leksaker framstod plötsligt som en västanfläkt.
Men tillsammans med det internationella finansiella och ekonomiska kaoset försatte dock dessa förtroendekriser kinesisk exportindustri i en rejäl nedgång. Tillverkningsindustrin i vissa områden har drabbats mycket hårt av konkurser under hösten och närmare 3 miljoner migrantarbetare sades upp från sina jobb. Plötsligt står boom-landet Kina inför stora arbetslöshetsproblem.
Och OS då? Ja, när man väl åter tänt den vid ett tillfälle slocknade faktiskt elden och horderna av demonstranter och motdemonstranter lugnat ner sig världen över och spelen kommmit igång, försvann nästan allt fokus från de innan så omtalade människorättsfrågorna. Peking visade upp en närmast osannolikt renputsad fasad; ingen smog, inga tiggare, inga petitionärer och överlag ganska få allvarliga incidenter som störde OS-friden för kommunistpartiet. Det mest allvarliga ägde rum i det liksom Tibet hårt kontrollerade Xinjiang där attentat utfördes av, enligt officiell uppgift, självständighetsivrande uigurer.
Men frågan är om inte de små sprickorna i den perfekta fasaden skämde hela strålglansen. Som de datoranimerade fyrverkerierna, eller lilla Yang Peiyi vars röst var bra nog för att sjunga på invigningen men vars ansikte inte ansågs sött nog och ersattes med en mimande stand-in. Eller medaljörerna i gymnastik He Kexin och Yang Yilin som bevisligen fuskats in i OS genom att Kina ljög för IOK om deras ålder, bara för att nämna några pinsamheter som fick omvärlden att förundras över den märkliga nervositeten hos arrangörerna av ”the greatest games ever”.
Det var som om inget liksom räckte. Som om det under den glänsande ytan svettades i oro över att det inte var flott nog, att det inte vanns nog många medaljer, trots att värdlandet närmast gjorde rent hus i åtskilliga grenar.
Egentligen är det inte märkligt att en oro och vånda frodas i en kultur som styrs av en av historiens mest blodbesudlade diktaturer. Inte bara oron för att det inte ska bli bra nog, utan även kanske den smygande insikten om att allt inte är så bra som alla vill påskina… bara kilometrar från OS-arenan var det ”business as usual” i lägren där dissidenter och Falun Gong-utövare utför slavarbete, torteras och hjärntvättas.
Gång på gång tycks denna oro i den kinesiska samhällskroppen leda till de mest märkliga uppvisningar i huvudlöshet från regimens propagandamaskineri. Den sannolikt fejkade ”första kinesiska rymdpromenaden” i september är ett strålande exempel. Den misstänkta bluffen uppdagades genom att filmen började detaljstuderas på nätet efter att den statliga nyhetsbyrån Xinhua, i vad som närmast liknar ett satiriskt Hollywoodmanus, lyckades publicera en intervju med astronauterna och artikel om hur bra promenaden gått INNAN den faktiskt ägt rum!
Men 2008 var inte idel mörker: En liten medvetenhetshöjning hos omvärlden och inte minst den internationella journalistkåren angående Kinas verkliga situation kom trots allt till stånd tack vare OS. Aktivistparet Hu Jia och Zeng Jinyan, som Epoch Times skrivit om i många år, blev under 2008 något av internationella kändisar då Hu, som ännu sitter fängslad, belönades med Sacharovpriset.
Inom Kina steg dessutom antalet kineser som lämnat kommunistpartiet och dess underorganisationer under året till över 47 miljoner.
—
Givetvis har vi på Epoch Times rapporterat om en hel massa mindre och vardagligare händelser under året och fortsatt vårt uppdrag att inte bara skildra Kina av idag utan även sprida kunskap om den klassiska kinesiska kulturen. Något vi hoppas fortsätta med och allt mer fördjupa under året som kommer.
För om 2008 var de stora händelsernas år i Kina så ser än så länge 2009 ut att kunna bli än mer dramatiskt. Vad kommer den ekonomiska krisen innebära i ett land som redan närmar sig kokpunkten när det gäller social oro? Och vad kommer den formidabla rad av minst sagt oroväckande årsdagar erbjuda i form av bränsle på lågorna? För under 2009 firar kinesiska kommunistpartiet 60 år, Dalai Lamas exil till Indien 50 år, massakern på Himmelska fridens torg 20 år och den blodiga förföljelsen av Falun Gong 10 år!
Vad som än händer kommer vi på Epoch Times att rapportera om det och vi hoppas ni fortsätter läsa oss!