Fotografer satt i träden i Amstetten. De hade blivit lovade enorma summor pengar för de första bilderna på offren. Skolbarn frågades: ”Vad vet ni om fallet?” Grannarna har svårt att hålla räkningen på hur många intervjuer de gjort. Det ena kamerateamet avlöste det andra. Att kalla Amstetten för en belägrad stad var en underdrift.
Detta är följden på upptäckten att 73-årige Josef Fritzl höll sin dotter fången i källaren i sitt eget hus och blev far till sju av hennes barn (ett dog strax efter födelsen). Tre av barnen hade också hållits fångna fram till den 26 april då de för första gången fick se solljuset.
”Amstettens odjur”, som Fritzl strax benämndes i media, tog hela staden som sin gisslan. Nej, ett helt land, slår det mig när jag ser på nyheterna och den ständiga rapporteringen. Från Kenya till Tasmanien, från Alaska till Vladivostok — var detta en stor nyhet. Termen ”Skräckhuset” myntades, och sedan bröt medialavinen ut och begravde hela staden.
– Man blir automatiskt stämplad, säger en bekant till mig från Amstetten, som själv en gång tvingats bevittna ett fall av utnyttjande i sin egen familj. Jag kallar honom Thomas för enkelhetens skull. Många minnen har kommit upp hos Thomas, men vad bryr sig mediasvärmen som sveper över Amstetten om det?
Varje detalj i vad som kanske är det mest ofattbara brottsfallet i historien är av värde. För detta kan 300 euro lätt byta ägare för få tillgång till en balkong varifrån man kan ta bilder på Skräckhuset (kraven på finkänslighet i kontakten med de boende i Amstetten är inte så stora). Jag upptäcker hur jag själv tar tag i en av Wiens gratistidningar som ständigt rapporterar om fallet. Man måste ju kunna hänga med i diskussionerna — eller?
Frågan som en ensam protesterande ställde på en av skyltarna han placerat framför Skräckhuset i staden med 23 000 invånare – varför märkte ingen någonting? – besvärade såväl CNN som Reuters och ”katastrof-turisterna”, vilka kom i drivor. Amstetten ligger nära motorvägen. Tyskland är inte långt bort. Den unge mannen med skyltarna kommer också därifrån.
Det är verkligen svårt att tro att en hel stad inte märkte någonting av dotterns martyrskap – inte ens hennes mor. Men för personer som känner Fritzl kom detta inte som en överraskning. ”Han sägs vara väldigt diktatorisk. Till exempel ‘Detta är mitt ställe, håll dig undan. Ingen har någonting här att göra'”, berättar en annan bekant från Amstetten.
Inte mycket kan förväntas av grannarna och den inneboende som Fritzl tillät bo i huset, i vilket han uppenbarligen kände sig väldigt säker. Vem skulle kunna misstänka att människor hölls fångna i källaren? En före detta inneboende berättar för media om knackande ljud, men då han vittnar inför polisen nämner han inget om det.
Min bekant Thomas ber mig tänka på människorna som lever i Amstetten när jag skriver min artikel. ”Människor här har verkligen påverkats av vad som hänt”, säger han. ”I Amstetten har en hel värld rasat samman.” Han kan inte förstå bristen på medkänsla, inte bara för familjen, utan också för Amstetten.
”Fokus ligger enbart på sensationen. Man känner inte någon medkänsla från media”. Senare, när jag sitter och ser en komedishow med den berömde tyske komikern Dieter Nuhr, kommer dessa ord tillbaka till mig.
Precis i början av showen kommer ett skämt om Amstetten. Måste det vara så? ”Att skoja är inte skojigt”, säger Thomas. Ett slag i ansiktet, färdigt att tryckas, för alla dem som närmar sig ämnet för några skratt.
På vägen hem från komedishowen återkommer en strof från en av det tyska bandet Rosenstolzs sånger i mitt sinne: ”Det största tricket djävulen någonsin spelat var att övertyga världen om att han inte existerar”.
Översatt från: http://en.epochtimes.com/news/8-5-15/70684.html
