- Produktionsår: 2010
- Produktionsland: USA
- Originaltitel: Alice in Wonderland
- Regi: Tim Burton
- Medverkande: Johnny Depp, Mia Wasikowska, Helena Bonham Carter, Anne Hathaway, Crispin Glover, Paul Whitehouse m fl.
- Kom ut: 100630
Den rätt så breda genren fantasy är het nu. För det mesta är det så kallad “urban fantasy”, i stil med “Twilight” (Catherine Hardwicke, USA, 2008), som lockar mest publik. Men “Alice i Underlandet” är mer åt sagohållet. Å andra sidan skulle jag nästan vilja påstå att Tim Burton skapar egna genrer med sina filmer; denna hans senaste film kan närmast beskrivas som knäppgöks-fantasy.
Jag kanske ska börja med att klargöra att detta inte är den klassiska historien om den lilla flickan Alice som följer efter en sen kanin ner i ett hål till en underbar värld. Burton har istället valt att göra vad man skulle kunna kalla en uppföljare. Filmen handlar om den nu tjugoåriga Alice som återigen luras ner i hålet av samma kanin. Anledningen till att Burton valde att skapa en ny historia, är att originalet mer eller mindre handlar om hur Alice går från upplevelse till upplevelse utan att det finns någon röd tråd. Men i denna film har hon alltså ett uppdrag.
Ärligt talat vet jag dock inte hur viktig handlingen är, eftersom filmen känns som den är mer driven av galenskap och lustiga karaktärer. Johnny Depp får tillfälle att vara ordentligt utflippad som hattmakaren. Och i rollen som den extremt elaka röda drottningen ser vi Burtons fästmö, Helena Bonham Carter. Och då menar jag verkligen extremt elak; hon spelar exempelvis crocket med en flamingo som klubba och en stackars igelkott som boll. Och det är just på grund av att alla karaktärer är knasiga som filmen är så bra. Min personliga favorit är March Hare (Whitehouse), som, helt utan provokation, kastar porslin mot andra karaktärer.
Många av dagens fantasyfilmer känns bundna till romanförlagorna och specialeffekterna. Jag tror att det är därför exempelvis många av Harry Potter-filmerna känns så urvattnade. För eftersom böckerna är på cirka sex hundra sidor, finns det gott om utrymme att utforska Harry Potters magiska värld. Men filmer är mer drivna av tempo, vilket ofta blir lidande i just Harry Potter-filmer, eftersom filmmakarna är rädda att fansen ska bli besvikna om de inte får se precis allt. Och jag har sagt det förut, men jag säger det igen: Många filmmakare verkar vara helt förbluffade över vad de kan göra med specialeffekter att det verkar som att de glömmer bort att det inte räcker att exempelvis ha med en skräckinjagande drake i sin film; om draken bara står där är det inte vidare intressant. Tim Burton lyckas däremot undvika båda dessa fällor. Den första undviker han genom att jobba utifrån ett helt nytt manus. Den andra undviker han genom att använda specialeffekterna för att göra knasiga sekvenser med knasiga karaktärer.
Slutligen tycker jag att Burton har balanserat sin film väldigt bra i förhållande till sin publik. Karaktärerna kan alla njuta av, stora som små. Och eftersom det är Burton, finns det även ett mörker i filmen som fångar den äldre publiken. Men samtidigt blir det aldrig så mörkt att barnen blir alltför skräckslagna. För även om den röda drottningen är jätteelak, är det ganska svårt att vara rädd för en kvinna med ett huvud som är alldeles för stort för hennes kropp. Kort sagt: Den här filmen rekommenderas för alla.