Ny forskning pekar på att vårt intag av kadmium måste minska, därför uppmanar läkare i en artikel i Läkartidningen till att helt upphöra med slamspridningen på våra åkrar. Kadmium, som tas upp av kroppen från tobaksrök och ur maten, kan enligt forskning leda till bland annat njurskador, benskörhet och cancer.

Efter att Naturvårdsverket reviderat ”Aktionsplan för återföring av fosfor ur avlopp” befarar artikelförfattarna Björn Fagerberg, Bertil Hagström, Ingrid Eckerman och Lars Barregård att slamspridningen, nu 20 procent av avloppsslammet, kan komma att öka. I slammet finns den hälsofarliga tungmetallen kadmium som tas upp av kroppen genom föda och tobaksrökning. Den största källan är tobaksrökningen. Genom maten får vi, enligt artikeln, de största bidragen från bland annat fiberrika spannmålsprodukter, grönsaker och rotfrukter.

Ny forskning tyder på att kadmium kan ge upphov till njurskada och benskörhet (hos kvinnor) och har östrogenliknande effekter. I en studie såg man en större förekomst av diabetes mellitus med ökad kadmiumbelastning i kroppen, uppmätt i urinutsöndringen. Kadmium är också klassat som ett cancerframkallande ämne. Vidare finns det flera studier som pekar på att tungmetallen kan knytas till för tidig död. 

Kadmium ansamlas i kroppen, i framför allt njurar och lever och har halveringstider på 10-30 år. Generellt sett har kvinnor en högre kadmiumbelastning än män då upptaget via tarmen ökar vid järnbrist, som är vanligt hos menstruerande kvinnor. 

På senare år har forskning visat att också lägre nivåer av kadmium i kroppen kan vara skadligt. Den europeiska myndigheten för livsmedelssäkerhet (European Food Safety Authority, EFSA) gick 2009 ut med en sänkning av kadmiumhalten i urin för att undvika njurskada. Nu menar EFSA att 1 µg kadmium/g kreatinin i urinen, motsvarande veckointaget 2.5 µg/kg kroppsvikt är ett säkrare gränsvärde än det tidigare på 7.5 µg/kg kroppsvikt. I Europa är det genomsnittliga kadmiumintaget per vecka 1.9-3.0 µg/kg kroppsvikt, men stora grupper får i sig kadmiumnivåer dubbelt så höga som det högsta rekommenderade intaget. 

Dock finns forskning som tyder på att inte heller den nya gränsnivån är säker.

I artikeln i Läkartidningen rekommenderas också att vidta åtgärder för att minska tobaksbruket då man sett ökad kadmiumexponering hos rökare. 

Artikelförfattarna vill minska kadmiumintaget via kosten genom att minska kadmiumhalterna i åkrarna. Den största tillförseln sker via nedfall, exempelvis genom förbränning av fossila bränslen. En förändring här kan ta tid att genomföra, medan en enkel åtgärd är att sluta sprida avloppsslammet på åkrarna. Slammet innehåller 30 mg kadmium/kg fosfor, att jämföra med kommersiella mineralgödningsmedel som har nivåer på 5 mg kadmium/kg fosfor. I andra länder återför man fosforn till kretsloppet till exempel genom utvinning av fosfor ur askan efter förbränning och genom biologisk rening.

Avloppsslammet är en källa till fosfor, som behövs för att näringssätta jordar som ska odlas utan att få en minskning av skörden. Men hur grödorna påverkas av slamgödning behöver utredas närmare. Alternativen för att kunna tillvarata fosforn ur avloppsslammet behöver utforskas vidare, miljömål ska uppnås samtidigt som processen ska vara kostnadseffektiv. I avloppsslammet finner man inte bara skadliga tungmetaller utan också medicinrester och andra miljögifter som binder till organiskt material.

Problemet med att använda kadmiumfattiga mineralgödningsmedel i högre utsträckning är att fosforfyndigheterna med lägre kadmiumhalt är begränsade. 

När man ser till mängden kadmium i födan finns det strategier för minskningar. Exempelvis kan man välja att odla sorter som tar upp mindre kadmium och gårdar som har förhöjda halter i jorden kan vidta åtgärder som till exempel att odla salix (pil, vide, används som biobränsle), för att rena marken och att vid behov justera upp pH-värdet.