Adopterade barn löper tre gånger så stor risk som andra barn att placeras på ungdomshem efter tio års ålder. Ännu högre är risken för barn som är äldre när de adopteras och för barn som adopteras av ensamstående.
Det framgår av en studie där alla personer bosatta i Sverige som är födda mellan 1973 och 1984 ingår.
I en doktorsavhandling har Anna Elmund vid institutionen för kvinnors och barns hälsa, Uppsala universitet, från olika register hämtat uppgifter på över en miljon människor.
Mer än 16 000 av dessa har adopterats från länder utanför Europa. En anmärkningsvärt stor del av den gruppen har fått problem.
Jämför man med barn från familjer med liknande social och ekonomisk status är risken fem gånger så stor att adoptivbarn ska hamna i institutionsvård efter tio års ålder. Före tio års ålder har utlandsadopterade däremot ingen ökad risk att tas om hand för samhällsvård jämfört med andra barn.
Hur barnet haft det under den första tiden i ursprungslandet spelar troligen en viktig roll för att förklara den ökade risken för ungdomsvård. Därför är risken högre för barn som är äldre när de adopteras och för barn från vissa länder. Barn som har sitt ursprung i Afrika, Mellanöstern eller Latinamerika är överrepresenterade inom ungdomsvården jämfört med exempelvis barn från Korea.
Barn som adopteras av äldre och ensamstående föräldrar har också en något ökad risk.
Kriminalitet, missbruk eller andra beteendestörningar är vanliga orsaker till att ungdomar tas omhand för institutionsvård. Erfarenheten visar att om sådana problem blivit så allvarliga att de leder till samhällsvård är risken stor att problemen också fortsätter upp i vuxen ålder.
Det är därför viktigt att se utlandsadopterade som en riskgrupp så att insatser kan sättas in i ett tidigare skede, skriver Anna Elmund i sin avhandling.