• Film: The Amazing Spider-Man
  • Produktionsår: 2012
  • Produktionsland: USA
  • Regi: Marc Webb
  • Medverkande: Andrew Garfield, Emma Stone, Rhys Ifans, Denis Leary, Sally Field, Martin Sheen m fl.
  • Kommer ut: 121107

Spindelmannen är tillbaka och nu har tydligen vi börjat om från början igen. Detta innebär nya skådespelare och lite ändrade egenskaper hos Spindelmannen. Men i stort sett är det samma sak en gång till.

Vi pratar alltså om en så kallad ”reboot”. Detta är ett uttryck som brukar användas när man startar om från början med en populär filmserie. Detta är bra att kunna göra när man har använt alla de bästa skurkarna och karaktärerna inte kan utvecklas längre. Handlingens upplägg är lika bekant som historien om Jesus. Peter Parker (Garfield) är en vanlig kille, som gillar en tjej. En dag får han superkrafter. Efter lite om och men lär han sig kontrollera dessa krafter och blir den superhjälte vi alla älskar. Det som finns kvar att utforska är hans relation till tjejen. Först måste hon få reda på hans hemliga identitet. Sedan måste de få relationen att funka. Därefter finns det inte så mycket mer att utforska på ett personligt plan. För att gå vidare i denna förutsägbara historia, presenteras vi för skurken, som i detta fall är en sorglig enarmad forskare som heter Curt Connors (Ifans), som senare kommer att förvandlas till The Lizard, en av Spindelmannens ärkefiender.

Vi bjuds, så klart, på spänning, akrobatik och en och annan explosion. Allt detta är så klart snyggt gjort. Men nu är man ganska van vid denna typ av action, vilket gör att det hela dessvärre blir mindre spännande. Filmens största styrka ligger i den starka rollistan. Farbror Ben, som är den största anledningen till att Peter Parker utvecklas till den superhjälte han kommer att bli, spelas av Martin Sheen. Sheen är nog mest känd för den äldre publiken för sin insats i det blytunga krigsdramat ”Apocalypse Now” (Francis Ford Coppola, USA, 1979) medan den yngre publiken nog främst känner igen honom som presidenten i ”Vita Huset” (The West Wing”, Aaron Sorkin, USA, 1999-2006). Sheen, tycker jag, blir bara bättre med åren. Han är perfekt som den visa gamla farbrodern, som försöker lära den unga Peter vad det innebär att vara en god människa. Denis Leary spelar Peters flickväns pappa, poliskapten Stacy. Och det finns få skådespelare som kan spela så irriterade som Leary. Garfield känns som en klar förbättring till Toby Maguire, som spelade huvudrollen i den förra trilogin, Spider-Man 1-3 (Sam Raimi, USA, 2002/2004/2007). Maguire var alltid lite för nördig, medan Garfield känns mer som en smart kille, som inte har särskilt hög social status i skolan. Hans utanförskap gör att hans alterego, Spindelmannen, känns som en naturlig förlängning av hans identitet. Bäst i filmen är dock Emma Stone, som spelar Peter Parkers flickvän, Gwen Stacy. Till skillnad från Mary Jane Watson, spelad av Kirsten Dunst, i den första trilogin, är Gwen en tuff böna som är minst lika smart och modig som sin pojkvän. Med tanke på att hon inte har några superkrafter, är hon alltså till och med ännu modigare än Spindelmannen; den lätt svettigaste scenen i hela filmen är när Gwen leker kurragömma med The Lizard med livet som insats.

Den starka rollistan gör detta till en film som känns något mer sevärd än den förra trilogin. Men det är som sagt, lite samma sak igen. Efter eftertexterna får vi höra Michael Massees smekande röst. Massee har gjort en konstform av att spela skräckinjagande skurkar. Detta gör att jag, trots denna mediokra första film, är nyfiken på att se nästa film. Masse är ytterligare ett bevis på vad man kan åstadkomma med ett mediokert material, så länge man har en stark rollista.


Annons