Ett omvälvande år har hastigt passerat. Epoch Times rapporterade under året om många viktiga saker. Av allt som hände i världen under 2012 finns det en fråga som är av särskild vikt, och som inte fått den uppmärksamhet den kräver.

Det är alltid vanskligt att sia om framtiden men jag tror, med en till visshet gränsande övertygelse, att det finns en fråga som kommer att dominera nyhetsflödena över lång tid när det allmänna medvetandets tröskel väl passerats. Sålunda ägnar jag opinionsredaktionens tillbakablick över det gångna året åt organstölderna från levande människor i kinesiska fångläger.

Det är redaktionens övertygelse att Epoch Times kan göra skillnad i världen genom ta upp viktiga saker som inte alltid flyter i den mediala huvudfåran. Epoch Times har, som i stort sett enda tidning, belyst organskörden från levande människor, som inte bara är ett fruktansvärt brott mot mänskligheten utan också är ett av de viktigaste frågorna i den kinesiska politikens maktspel, vilket kom i dagen på vägen fram emot den 18:e partikongressen i oktober/november. Två fraktioner med olika inställning i Falun Gong-frågan har utkristalliserats, en som vill avsluta förföljelsen, företrädd av bland andra förre premiärministern Wen Jiabao, och en som vill fortsätta den, ledd av kommunistpartiets förrförre generalsekreterare Jiang Zemin.

Redan 2006 fick världen reda på vilka brott som begås bakom murarna till kinesiska arbetsläger, fängelser och tillhörande sjukhus. Den stora gruppen olagligt – och därmed ofta också anonymt - fängslade Falun Gong-utövare utnyttjas som en levande organbank som försörjer den kinesiska transplantationsindustrin med färska råvaror. Leveranstiden slår välfungerande västländer och deras etablerade system för organdonationer med hästlängder, trots att kineser i allmänhet är avogt inställda till både att donera organ efter döden och att ta emot organ från andra. Förklaringen att man använder avrättade fångars organ är alltför bristfällig, antalet avrättade (och andra officiella förklaringar till organens ursprung), till och med i de rymligaste uppskattningarna, motsvarar inte ens i de rymligaste uppskattningarna antalet organ som krävs till Kinas alla transplantationer.

Under åren har det kommit många otäcka rapporter om organbrotten. De båda kanadensiska utredarna David Matas och David Kilgour har i rapporten Blodig Skörd bekräftat sanningshalten i de vittnesmål som givits av flera personer med direkt eller indirekt koppling till organstölderna, och även skaffat fram ytterligare bevis. Bland annat har de ringt telefonsamtal till transplantationskliniker och fått bekräftat att det går att snabbt få fram lämpliga organ från Falun Gong-utövare. Efter att Matas och Kilgour publicerade sin första rapport år 2006 har de oförtröttligt jobbat vidare med att väcka omvärldens medvetenhet om brotten som pågår i Kina.

Under det senaste året riktades ytterligare några strålkastare på denna mörka verksamhet. I botten av den sörja som flyter upp i kölvattnet på Wang Lijuns (tidigare polischef och vice borgmästare i jättestaden Chongqing) försök till avhopp på USA:s konsulat i Chengdu i februari, ligger organstölderna. De utgör ett oundslippligt dåligt samvete för alla som varit inblandade i verksamheten. De högst ansvariga tillhör den så kallade Blodiga händer-fraktionen, ledd av Kinas förrförre ledare Jiang Zemin, som trädde fram ur skuggorna och ut på den politiska scenen vid kommunistpartiets kongress i höstas, för att visa att han fortfarande är med i leken. Han och hans män måste till varje pris se till att det hålls tyst om organstölderna och ansvaret för dem. Det kan de göra genom att kontrollera politiken. Misslyckas de med det riskerar de att ställas till svars för ett av historiens värsta brott.

Men även om Jiangfraktionen försöker kontrollera den kinesiska politiken – och därmed sanningen om vad som pågår i landets förföljelseapparat – är det naturligtvis omöjligt att hålla tillbaka kunskapen om något så allvarligt som organstölder från levande människor för evigt.

Kommunistpartiet har lockat västvärlden med ekonomiska löften och lurat folk med falsk propaganda. Det har gjort många osäkra på vad de egentligen ska tro om Kina. Omvärldens tystnad har hjälpt makthavarna att hålla locket på. Men under året som gick skapades ändå en glipa i kulisserna.

Den information som Wang Lijun lämnade till USA i samband med att han försökte hoppa av på konsulatet i Chengdu lär ha innehållit graverande uppgifter om organstölderna. Det sannolikt orsaken till att USA:s utrikesdepartement i våras nämnde organstölderna i en rapport.

En namninsamling i samma ärende fick 160 000 underskrifter. Den lämnades till FN i december med kravet att den internationella fredsorganisationen undersöker anklagelserna om organstölder i Kina. Initiativet kom från en grupp amerikanska läkare som engagerat sig mot organstölder (Doctors Against Forced Organ Harvesting).

Taiwan, varifrån många patienter de senaste åren åkt till Kina för att få organ transplanterade, håller på att införa en lag som kräver att transplantationsturister registrerar i vilket land, på vilket sjukhus och av vilken kirurg de får sina organ utbytta, för att få ersättning från sjukförsäkringen.

På grund av denna och mycket annan uppmärksamhet har kommunistpartiet uppenbarligen känt sig nödgat medge att organstölderna faktiskt existerar, men sin vana trogen har det lagt skulden på andra, på lägre nivåer i hierarkin. Kinesisk polis grep under året personer för organskörd på minst 18 platser i landet. De gripna kallades uttryckligen ”kriminella”, som för att visa att de inte tillhörde partiet. När före detta partisekreteraren i Chongqing och landets före detta handelsminister Bo Xilai sparkats ut i kylan hävdes censuren på ord som organskörd, vilket kan tolkas som att man försökte lägga skulden på honom ensam.

Det finns alltså tecken på att muren som döljer Kinas smutsigaste brott håller på att spricka. Frågan är om den kommer att rämna under året som kommer. Många aspekter spelar in: Hur kommer den nya partichefen Xi Jinping att agera i fråga om organstölderna? Hur kommer maktkampen mellan partiets olika intressegrupper att gestalta sig? Kommer så många kineser att lämna kommunistpartiet och dess underorganisationer i tuidangrörelsen att hela partiapparaten imploderar? Kommer omvärlden att ställa tillräckligt tuffa krav på att Kina börjar efterleva de internationellt överenskomna mänskliga rättigheterna?

Många viktiga frågor söker sina svar under 2013. Följ händelseutvecklingen i Epoch Times!


Annons