Redaktörens anmärkning: Tidningen Southern Weekly, med bas i Guangdongprovinsen i södra Kina hade vid nyår tänkt publicera en ledare som efterfrågade rättssäkerhet i Kina i enlighet med konstitutionen. Ursprungsartikeln kom dock aldrig i tryck då den istället skrevs om av en partitjänsteman. Den här artikeln är en del av den pågående granskningen i och utanför Kina av denna censur och reaktionerna mot den.


Kina har ingen privat media. De flesta av Kinas mediagrupper är underordnade kommittéer i det Kinesiska kommunistpartiet på olika nivåer.

Partiets tidningar ser ofta fula ut och innehållet i dem är föga tilltalande eller rent av motbjudande, utan någon som helst marknadspotential. De har alltid förlitat sig på påtvingade prenumerationer och statliga subventioner för sin existens.

När Kina ”reformerades” skapade partiets mediaorganisationer medier som dotterorganisationer för att svara upp mot marknadens behov och på samma gång gjuta nytt liv i de överordande medierna.

Systemet har anammat en sådan modell eftersom det inte bara lättar den ekonomiska bördan för staten i stödet till de stora medieorganisationerna, utan också för att det säkerställer att dessa organisationer drar nytta av den ekonomiska tillväxten utan att partiet förlorar kontrollen över masskommunikationen.

I egentlig mening fungerar de kommersialiserade medierna i Kina, som till exempel Southern Daily, som pengaträd för de partikontrollerade nyhetsorganisationerna. Detta är den senaste inkarnationen av den kinesiska myten om ett träd som ger välstånd till sina ägare.

Partiet har behållit ett hårt grepp om de kommersiella medierna på grund av pressens unika betydelse. Normalt fungerar de överordnade tidningarna som grindvakter och utser ledarpositionerna i de kommersiella medierna.

Dessutom griper partiets propagandadepartement in direkt gällande innehållet, liksom i personliga frågor genom telefonsamtal, granskning av publicerat material och genom annan form av övervakning.

En kommersiell verksamhet har dock sina egna lagar. Även om de fortfarande strukturellt är en del av systemet har journalisterna i de kommersiella medierna utvecklat sina egna värderingar och intressen, då de befinner sig mitt i marknaden och har blivit finansiellt oberoende. Det var oundvikligt att de alltmer skulle komma på kant med partiets propagandaorgan.

Propagandadepartementets inkräktande grepp över publiceringen skadar marknadsintressena för dessa kommersiella medier och förolämpar den yrkesmässiga värdigheten för journalisterna. Förbittringen är djupgående, men har till stor del undertryckts av rädsla för partiets vrede, då de kommersiella medierna trots allt har partiet att tacka för sin existens och kan stängas ned när som helst.

Uppror på Southern Weekly

Southern Weekly är av de tidigaste kommersiella tidningarna i Kina. Detta tack vare dess geografiska fördel i Guangdongprovinsen i södra Kina, frontlinjen för Kinas ekonomiska ”reform och öppnande”. Tidningen hade sin höjdpunkt vid millennieskiftet och betraktades allmänt som ett förebud för frihet och reformer, och har värdesatts av både liberaler utanför systemet och reformister inom systemet.

Därför har Southern Weekly gjort enorm ekonomisk succé under åren. Enligt tidningens hemsida har den för närvarande en upplaga på 1,7 miljoner exemplar, trycks i 19 städer och har en tillväxt på 15 procent årligen.

Southern Weekly har en tydlig liberal inriktning som kan sammanfattas enligt följande: erkännande av betydelsen av en marknadsekonomi, globalisering och rättssäkerhet; varmt förespråkande av individuella rättigheter, universella värderingar och politiska reformer.

Det bör dock påpekas att det inte finns något extraordinärt med en sådan position, och den går inte ens bortom partiets officiella skildring. Det fanns en tid då den här skildingen fördes fram av partiet självt som svar på kraven på nya sociala klasser så att systemet kunde förlänga sitt liv genom att anpassa sig till förändringarna i samhället.

Genom den snabba utvecklingen i Kina ställer till exempel de nya sociala grupperna mer krav än vad de har rätt till.

Kombinationen av de krafter som marknaden släppt lösa, globalisering och informationsrevolutionen har gett dessa grupper en viss nivå av resurser och medel att förändra det befintliga systemet. Detta manifesteras mer och mer i ansträngningar för att försvara rättigheter och i kampen mot orättvisor, och dessutom med allt kraftigare krav på förändringar via internet.

På grund av sitt ständiga förespråkande av förändringar har Southern Media Group, där Southern Weekly ingår, kommit att betraktas som en fiende i ansträngningarna att upprätthålla stabilitet i systemet och därmed måste omstruktureras och kuvas.

Och Southern Weekly är utan tvekan ett primärt mål. Inte minst för att tidigare journalister på Southern Weekly med åren har blivit de mest eftersökte journalisterna och har fört in ett visst tänkande i nya medier, inklusive nätbaserade medier runt om i Kina.

I ”Censurviruset”, som publicerades i New Statesman förra hösten, skrev Cheng Yizhong, före detta chefredaktör på Southern Metropolis Daily (ett systerföretag till Southern Weekly) att ett hårdnande av censuren och omstrukturering av personal redan har pågått i flera år. Kampanjen fick sin klimax när Yang Jian, vice propagandachef i Guangdonprovinsen, utsågs till partisekreterare i Southern Media Group strax före partiets 18:e kongress.

Bortsett från tillsättning av ledare har andra censuråtgärder vidtagits, såsom att göra censorer till medlemmar i redaktionerna, att placera ut anhängare och informatörer bland journalisterna, val av ämnen och granskning av innehållet innan publicering.

Sedan förra våren då Tuo Zhen utsågs till partiets propagandachef i Guangdong har censuren före publicering på Southern Weekly förvärrats betydligt.

I förra veckan avslöjade Southern Weekly att bara under 2012 blev minst 1034 av deras artiklar antingen borttagna eller omskrivna efter order från propagandadepartementet. För en veckotidning som publicerar i genomsnitt 40-50 artiklar per utgåva betyder det att hälften av artiklarna blir utsatta för censur. Den ilska som byggts upp över tiden briserade till slut runt nyåret.

Framtiden finns någon annanstans

De senaste veckorna har redaktörer och journalister krävt att Tuo Zhen ska avgå samt en utredning av ”sanningen” bakom hanteringen av specialbilagan vid nyår och nyårsmeddelandet.

De har skrivit öppna brev, organiserat en signaturkampanj och till och med hotat med strejk. Det har strömmat in stöd till dem på Weibo, Kinas populära mikroblogg.

Den 8 och 9 januari kom dock tecken på att inre splittring hade uppstått. De konservativa bland dem hade fått överhanden och tanken på en strejk hade mattats av. Den 10 januari var det över, då sista numret kom ut utan någon förklaring till vilka uppgörelser som gjorts.

Detta kan bara betyda en sak: propagandadepartementet har vunnit och Southern Weeklys uppror har misslyckats. Utan rättigheter eller något oberoende att tala om står Southern Weekly säkerligen inför en utrensning. Ärligt talat, från det ögonblick då uppgörelsen nåddes (vad den än innebar) hade den liberala veckotidningens öde beseglats.

Faktum är att det strukturella dilemmat för de kommersiella medierna innebär att det är extremt osannolikt att journalisterna i de här organisationerna går samman i en enad aktion mot censuren. Kommersiella medier är hybrider vars överkropp är det rigida systemet och vars nedre del av kroppen är marknaden.

Inom samma tidning finns å ena sidan utgivaren, chefredaktören och den redaktionella kommittén som utsetts av partiet, och å andra sidan finns också det som kallas ”arbetskraftsmigranter” inom journalistiken.

De förstnämnda kan knappast förväntas resa sig mot systemet eftersom de är en del av systemet och deras intressen har sin grund i det. Om det sker något, som vid den senaste händelsen, ger de lätt upp.

När de gäller ”migrantjournalisterna” så finns det färre saker som håller dem tillbaka, men de vill heller inte göra uppoffringar för något som de saknar tillhörighet i.

Det finns dock en vinnare i Southern Weekly-incidenten, och det är de hundratals vanliga medborgare från alla samhällskretsar som protesterade på gatorna.

Vidare krävde gatudemonstranterna något annat än journalisterna på Southern Weekly, som under hela händelsen uttryckte en önskan om att lösa missnöjet inom ramen för systemet och till och med använde uttryck som ”full respekt för partiets kontroll över media”.

För första gången på de senaste 24 åren fick vi se banderoller och slogans som krävde ”yttrandefrihet” och ”konstitutionell demokrati” samt ”lyft bort förbudet mot pressfrihet”, ”avskaffa censuren” etc. Under flera dagar pågick något som liknande en glädjerik festival utanför Southern Media Groups kontor, och dessa unga och vackra ansikten gjorde starkt intryck på mig och gav mig hopp.

Alltför snabbt var den första stora händelsen 2013 över. Min känsla är att aktivisterna måste göra sig hörda på fler platser överallt för att uppnå sina mål. Ett fritt Kina kan bara skapas av människor utanför systemet.

Mo Zhixu, Zhao Huis pseudonym, är en kinesisk dissident med bas i Peking som ofta skriver för kinesiskspråkiga publikationer. Han är känd för sina vassa åsikter om kinesisk politik och opposition. Han skrev (tillsammans med Zhenhua Su och Jingkai He) “China at the Tipping Point? Authoritarianism and Contestation” i januariutgåvan av Journal of Democracy.

Artikeln publicerades ursprungligen på kinesiska i Hongkong-tidskriften iSunAffair Weekend och publicerades sedan i en omarbetad engelsk översättning av Yaxue Cao i bloggen Seeing Red in China. Epoch Times publicerar denna artikel med tillstånd efter en mindre omarbetning av Caos översättning.

chinareports@epochtimes.com

Översatt från engelska.


Annons