OS i Peking är slut. Kina kammade hem flest guldmedaljer – 51 stycken. För Sverige gick det inte så bra. Inte ett enda guld blev det men däremot fyra silvermedaljer och en bronsmedalj.

Vi fick se en färgsprakande invigning och en uppsluppen avslutning. Kineserna vaggades in i starka nationella känslor med uppbackning av Kinas regim och de statligt kontrollerade medierna.

Nioåriga Lin Miaoke framträdde och mimade till den inspelade rösten av Yang Peiyi, vilket skapade stora rubriker i västvärldens medier. Att man bytte ut Yang mot Lin ”var ett val som man var tvungen till” eftersom man måste sätta ”nationens intressen först”.

Månaderna före OS hade det varit stort fokus på de mänskliga rättigheterna. Framför allt riktades strålkastarna mot Tibet efter upproret i mars. Och vissa Tibet-demonstrationer förekom under OS, men slogs snabbt ner av kinesisk polis.

De kinesiska ledarna gick med stolthet ut att tre protestområden under OS hade upprättats. Men inga protester syntes till. Istället grep man minst ett femtontal som ansökt om tillstånd för att protestera.

Minst 22 utländska journalister attackerades eller greps eller hindrades på något sätt i sin professionella utövning. Minst 50 Peking-baserade människorättsadvokater sattes i husarrest, greps eller kördes ut från Peking.

Kinas regim lovade total pressfrihet för utländska journalister, men det lyckades man inte hålla. Webbsidor relaterade till Falun Gong och Tibet förblev blockerade under OS.

OS i Peking blev exakt den propagandasuccé som ledarna i kommunistpartiet hade hoppats på.

I själva verket har kränkningarna av de mänskliga rättigheterna blivit sämre före och under OS. Dessvärre är många kineser ovetande om detta på grund av att fokus sätts på ”Nya Kina” och den ekonomiska boomen samtidigt som indoktrineringen i medierna gör sitt för att få kineserna inlemmade i nationella känslor och stolthet för partiet och dess ledare.

Samtidigt brottas Kina med allvarliga samhällsproblem som en galopperande miljöförstöring, ständiga protester runt om i landet mot dåliga löner och villkor för industri- och gruvarbetare, allvarliga klyftor mellan rika och fattiga och omfattande korruption som går ända upp till de högsta ledarna i kommunistpartiet.

Fortfarande finns det inga fria fackföreningar i Kina. Den brutala förföljelsen mot Falun Gong och andra andliga grupper är fortfarande en påtaglig verklighet för miljontals kineser. Förtrycket av tibetanerna, mongolerna och uigurerna har inte upphört. Censuren i medierna är det samma som förut. Fortfarande sitter människorättsaktivister och – advokater fängslade eller förtrycks och trakasseras på många sätt.

Kina har en lång väg att gå. OS har i någon mån satt ljuset på det kinesiska folkets situation. Nu när spelen är slut är det viktigt att vi som befinner oss utanför Kina fortsätter att granska den röda draken. För den fortsätter att äta sina barn så länge omvärlden tillåter det.


Annons