När Barack Obama vann det amerikanska presidentvalet i veckan rann mitt facebookflöde över av svenska kommentarer av typen "grattis USA" och "nu har man hopp för världen igen". Alla var kanske inte ohejdade fans av allt Obama gör, men alla tycktes dra en stor lättnadens suck över att Mitt Romney inte vann. Han är ju mormon och republikan och har åsikter som vi inte gillar i Sverige.

Det här är ju inte underligt, eftersom vi som land befinner oss så otroligt långt till vänster om USA. Faktum är ju att om det är något som i princip alla svenska partier, från höger till vänster, är ense om, så är det Obamas förträfflighet. När jag berättade det här för en amerikansk vän så sade han att Sverige verkade vara ett läskigt ställe (”scary place").

Jag har funderat på den där kommentaren, särskilt nu runt valet. Det har säkert även att göra med att jag bodde i USA i ett halvår under 2011, och fortfarande har daglig jobbkontakt med amerikaner. Jag har insett att jag får allt svårare att stå ut med vår svenska attityd till USA. Det rann liksom över i samband med valet. Den grinigaste delen av mig började rentav så smått hoppas att Romney skulle vinna. Inte för att jag stödjer hans åsikter, utan bara för att jag var så less på den här unisona svenska övertygelsen om att VI vet bäst vad som är bäst för USA och för alla andra.

Nu är det ju inte så att jag stödjer Romney. Inte heller stödjer jag Obama. Varför ska jag lägga mig i, eller ens ha en åsikt om, vem som är president i ett demokratiskt land där jag inte är medborgare? Det tycks mig lite beskäftigt.

Visst, man kan argumentera att USA är så mäktigt att det påverkar oss alla vem som styr där. Men jag tror inte att det är vad det handlar om. Kommentarerna jag läste handlade ytterst lite om USA:s utrikespolitik, det handlade nästan bara om USA:s inre angelägenheter. Dessutom: handlade det om att vi bryr oss om det som faktisk direkt påverkar oss, så borde vi hålla minst lika stor koll på det tyska valet. Eller åtminstone rösta i EU-valet.

Det är som om vi nästan får för oss att vi är amerikaner. Ungefär som hur somliga kan få för sig att de nästan känner en kändis för att de följer vad som skrivs om henne eller honom i media, och därmed har rätt att ha åsikter om hennes eller hans privatliv. Vi får så mycket information om USA att vi känner att det står oss mycket närmre än vad det kanske gör. Och vi tror att vi förstår det så mycket bättre än vad vi egentligen gör. Att vi verkligen förstår det. Kanske rentav bättre än amerikanerna själva.

En annan amerikansk vän till mig beskrev USA:s folkrika och liberala öst- och västkust som parenteser runt det där egentliga USA, det där konservativa, betydligt glesare, som ligger i mitten. Ändå är det det där liberala USA på de respektive kusterna som vi i Sverige tycker är "det riktiga" USA, eller i alla fall tycker borde vara det. Det finns ingen ände på vårt kombinerade intresse och förakt för det vi ser som intolerans, irrationalitet, fundamentalism och storvulen patriotism. Och lika lite finns det någon ände på vårt påhejande av de liberala amerikaner som kritiserar det där "andra" som vi inte förstår och önskar inte fanns.

Men låt oss vända på perspektivet och fundera över hur Sverige kan uppfattas i USA, ett land som bygger på att väldigt olika åsikter, bakgrunder och perspektiv hela tiden nöts mot varandra, ibland i positiv dynamik och ibland i bittert ställningskrig. Hur ser då vårt jämförelsevis supertrånga mittenkonsensus, långt till vänster om den amerikanska mitten ut? Det är väl som om vi skulle titta på ett land och upptäcka att det uteslutande beboddes av endera vänsterpartister eller kristdemokrater (beroende på var vi har våra sympatier). Det är så jag förstår min amerikanske väns kommentar; total likriktning i en position som man själv uppfattar som väldigt långt ut på ena kanten, det är ganska läskigt.

Nu bryr sig i och för sig de flesta vanliga amerikaner enligt min erfarenhet väldigt lite om vad vi i Sverige gör, och ännu mindre om vad vi tycker om dem. Lika lite som de bryr sig om att hela resten av världen också unisont stod bakom Obama (utom möjligen Israel och Pakistan). Kanske är de helt enkelt arroganta och ignoranta, som vi är så förtjusta i att anklaga dem för att vara.

Eller, kanske, kanske, så är rätt många vanliga amerikaner faktiskt hyfsat nöjda med att bo i USA, rentav stolta, och känner inget behov av att bry sig så mycket om andra länder.

Än mindre lägga sig i vem som styr dem.


Annons