Det bor några skator i plommonträdet utanför mitt hus. De har byggt sig stora reden, som rufsiga bollar högt uppe i trädkronan.

Jag har ofta tänkt att jag skulle vilja fotografera dem, men jag ser dem inte så ofta. Ibland hör jag dem inte heller, inte på flera dagar. Men då och då hoppar de på taket och dunsar in i väggarna, skriar och väsnas. De skriker "tschark tschark" och "tschirk tschirk", "tschirrl" och "tschara". Ibland ett nasalt "gräh".

Skatorna äter allt. Getingar, sniglar, spindlar, as. De äter andra fåglars ägg, grodor, daggmaskar och fältsorkar. De äter människornas sopor, svampar, frukt, pasta och hundspillning. Rubbet.

De bor överallt. I städer, på landet, överallt. Vid kusten. De bor i Algeriet, i Grekland, på Kamtjatkahalvön, i Lycksele Lappmark och i Nordkap. De lever i träskmarker och på 4 000 meters höjd. I mitt träd har de bott länge, kanske alltid.

De har sett den gamla damen som tidigare bodde i huset odla potatisar, de har sett henne hänga tvätt. De såg henne skrumpna och försvinna, lämna jordelivet för alltid. Skrönan i bygden säger att skatorna brukade smutsa ned den gamla damens nytvättade lakan med flit, att de hoppade i lerpölarna och stämplade tvätten på strecken med sina fötter.

Illustration av skata från bröderna von Wrights bokverk Sveriges Foglar 1828–1838
Illustration av skata från bröderna von Wrights bokverk Sveriges Foglar 1828–1838
Foto: Allmän egendom

När damen gick bort ville grannen såga ned det hela, göra sig av med skatproblemet för alltid. Han väser ordet skata likt en svordom, men trädet står fortfarande kvar.

Västerlandet har förbannat skatan genom hela historien. Den ses som tjuvaktig och har associerats med olycka, sorg, nöd och sjukdom. I Kina och Japan ses skatan som ett lyckobud, ett heligt djur som varslar om en glädjande händelse som en födelse eller ett besök.

Själv hyser jag en hel del respekt för skatorna. Vilka universalöverlevare! När jag väl ser dem, rör de sig runt i trädgården med självklarhet och pondus, det här är deras land. Också.

De bygger sina bon med omsorg. Bygget lär ta runt 40 dagar, och de väljer noggrant ut varje pinne. Bona brukar klara den värsta höststormen.

Men för ett tag sedan hade ett av skatbona rasat ned. Kanske var det gammalt och övergivet. Det låg som en dammande härva på mossan i mörkret intill trädet, bland rutten fallfrukt och blöta blad. Det låg där och säckade ihop. För varje dag blev det lite plattare. Till slut var det bara ett grått vrak med några knotiga pinnar som stack upp kvar, mitt i senhösten.


Annons