I år säger väldigt många samma sak: det har varit en lång vinter. Fastän tiden annars rusar iväg med hög hastighet har vintern varit dryg. Snötäcket är fortfarande tjockt, termometern kan visa femton minusgrader på morgonen. Våren känns långt borta även om det smälter och töar ibland. Kanske beror det på att solen sällan fått tillfälle att låta sina strålar skina över oss. Nästan alltid har det varit ett eller annat moln i vägen.

Det är inte så att jag vill att det ska vara vår i februari. Absolut inte. Det är egentligen en helt normal vinter, men den upplevs som lång. Bara helgerna går fort.

Hela det senaste året har känts väldigt solfattigt. Sommaren var ganska kall och regnig, hösten var inte mycket bättre. Och nu vintern som aldrig verkar ta slut. Gnistrande, kalla och soliga vinterdagar är helt underbara, men sådana har varit lätträknade i år. 

Solen är helt avgörande för vår existens och allt liv på jorden. Men även om man inte ser det så stort, har solen en väldig betydelse för oss människor, vårt välbefinnande och humör. Allt känns lättare när solen skiner.

Det är inte konstigt att många kulturer har dyrkat solen som en gud.

Att ha något att se fram emot är också viktigt för oss människor. Kanske särskilt nu när det är grått och trist. Visst blir dagarna längre, ljuset återkommer men det räcker inte riktigt. Vi vill gärna ha något mer att se fram emot. Det behöver inte vara något märkvärdigt.

Det kan vara att en vän ska komma på besök, att man ska gå ut och fika, gå på bio/teater, köpa något nytt eller måla om. Egentligen vad som helst som man inte gör varje dag. Alla små ljusglimtar som bryter vardagslunken är välkomna.

En semesterresa är något att se fram emot. Ibland kan själva planeringen av resan vara lika rolig som själva resan. Men det gäller att man kommer iväg också.

I min familj reser vi nästan aldrig bort. Men vi planerar och pratar ofta om vart vi ska resa. Bara vi inte bokar och bestämmer går det bra. Om sanningen ska fram har jag börjat tröttna lite på det här, att vi aldrig kommer iväg.

Förr om åren kom vi i alla fall iväg på bilsemester i Norge varje sommar. Det är mannens ultimata sommarsemester. Varje sommar var likadan. Hela dagen tillbringades i bilen med korta stopp vid vägkanten för att jag skulle kunna laga mat eller koka kaffe på Trangiaköket. Sedan vidare utan något bestämt mål i sikte. När kvällen kom skulle vi leta boende, alltid lika kritiskt. Hade vi otur var vi tvungna att brottas med tältet och luftmadrassen. Ibland var det iskallt. Nätterna uppe på kalfjället i Norge är väldigt kalla, även på sommaren.

Gjorde vi ett stopp någonstans var det vid en fiskeutställning, laxtrappa eller krigsmuseum. Hur kul är det? Nej, jag saknar inte nämnvärt dessa semesterresor, men en liten resa, kanske till sol och bad eller naturupplevelse utan bil, skulle vara något att se fram emot.

Anledningen till att vi numera tillbringar all tid på hemmaplan beror till stor del på våra katter. Husse har väldigt svårt att tänka sig att lämna sin lilla kattflicka ensam med den stora stygga kattpojken och en granne som mer eller mindre påtvingad kattvakt.

Som tur är så har jag verkligen något att se fram emot i vår. Jag ska se Shen Yuns föreställning i Stockholm i början av april. Den är helt fantastisk, förtrollande vacker. Jag har sett den förr så jag vet. Ett strålande ljus att se fram emot efter den långa vintern.


Annons