I år kommer den femte internationella kinesiska danstävlingen att arrangeras av den internationella tv-stationen NTD Television. 18 augusti hålls den i Hongkong och den 5 oktober i New York.

Även i år stör tjänstemän från det kinesiska kommunistpartiet arrangemanget. Politisk-rättsliga utskottet har utfärdat en hemlig order som kräver att kinesiska dansare ska bojkotta tävlingen, och förbjuder alla kinesiska dansare att delta i den.

I Kina har människor friheten att hoppa ner från en byggnad eller i en flod. Men de får inte dansa när och hur de vill. Och dansare får i synnerhet inte använda sin fantasi för att skapa en unik rytm eller dansstil. Istället måste de underkasta sina rörelser partikulturens restriktioner, eftersom dans betraktas som ett politiskt verktyg.

Genom historien har kineserna varit mycket duktiga på att sjunga och dansa. Den kinesiska dansen har en lång historia, på flera tusen år. Den kinesiska dansens djupa och kulturellt rika rörelser finns i den klassiska dansen, som står i fokus i tävlingen.

Varför förbjöd då kommunistregimen kinesiska dansare att delta i NTD:s internationella tävling? Vad fruktar den? Att den autentiska konsten i tävlingen ska gestalta ärlighet, vänlighet och skönhet, i skarp kontrast till dess egen bedräglighet, fulhet och ondska? Fruktar makthavarna att tävlingsdeltagarna ska fly till friheten utomlands? Eller oroar de sig kanske över att den allmänna opinionen i ännu högre grad ska vända sig emot dem?

Den kinesiska regimen är akut medveten om en sak: Tiden då folk sjöng kommunistsånger och endast dansade politiska gruppdanser är förbi; självständiga dansare intresserar sig nu för den ursprungliga och äkta kulturen.

Totalitarism är frihetens ärkefiende, även om friheten aldrig kan sättas i kedjor. 1961 hoppade den sovjetiske dansaren Rudolf Nurejev av till Frankrike för sin konstnärliga frihets skull. Han bröt sig ur totalitarismens fängelse och blev en fackla av hopp för alla andra dansare.

Det fanns liknande exempel i Kina på 1980-talet. Li Cunxin fick träna med Houstonbaletten i USA och efter tre dagar beslöt han sig för att hoppa av och leva i frihet. Efter avhoppet hölls han fången på den kinesiska ambassaden, och han släpptes fri först efter att den dåvarande USA-presidenten Georg HW Bush trädde in. Li Cunxins berättade om detta i sin självbiografi "Maos siste dansare", som även blivit film.

Alla som tycker om att dansa kan göra det i stort sett hela livet, men professionella dansares karriärer är tämligen korta. Därför är en internationell kinesisk danstävling ett mycket värdefullt tillfälle att visa upp sina färdigheter och vidga sina horisonter.

Hur högt kan en person spela i livet? Men det klart, för en dansare som lever under kommunistiskt styre kan högt spel ibland ge dubbla vinsten: Dels friheten att dansa, dels friheten att leva.

Översatt från engelska.


Annons