I dagarna beslutade  kommunstyrelsen i Sigtuna att ansluta sig till The International Cities of Refuge Network, ICORN, som erbjuder förföljda författare och journalister ett tillfälligt hem och en fredlig plats där de kan utöva sitt yrke.

Sigtuna blev därmed den sjätte staden i ICORN:s svenska nätverk, en organisation som vill värna om yttrandefriheten och försvara det fria ordet, något många författare och journalister hindras från att göra.

Som fristad ska Sigtuna ta emot en författare och ge denne bostad och uppehälle under ett till två år. Det ger den förföljda författaren en möjlighet att utöva sitt yrke i en trygg miljö med goda arbets- och levnadsvillkor.

ICORN:s 40 medlemsstäder
tar hand om en skribent. Under 2011 hanterade organisationen 41 skribenter varav 18 nya utplaceringar ingår. Från januari till maj i år har 10 nya ansökningar kommit in. På väntelistan finns därför nu 50 författare och journalister som väntar på en plats. Av dem kommer 7 personer att snart få sin fristad och 11 personer befinner sig i ”temporär säkerhet”.

För de som beslutar sig för att lämna sitt land och lyckas med det, blir flytten från deras del av världen till ett, kanske för dem, okänt land, en ganska omfattande process.

– Det blir många utmaningar och problem för dem. Vi arbetar på att det ska gå bra, men dessvärre finns det behov av skydd för väldigt många författare och därför önskar vi att fler städer kommer med, säger ICORN:s vd Helge Lunde, från basen i Stavanger.

Lunde anser emellertid
att det inte är bra för ICORN att växa för fort, men det finns ändå många som arbetar på att skaffa fram fler fristäder åt allvarligt förföljda författare och journalister som bara utövar sin grundläggande rätt till yttrandefrihet.

Av ICORN:s 40 medlemsstäder är de flesta europeiska, men Miami och Mexico City ingår också. Norge har flest fristäder sedan kommer Sverige.

– Det är väldigt positivt det som sker i Sverige. Där är det många städer och många krafter, politiska och andra, som arbetar för det, så det känns väldigt positivt, säger Helge Lunde.

Fredrik Elg arbetar numera för Kulturrådet men innan dess tog han initiativet till att Malmö skulle bli en fristad. Ett av Kulturrådets uppgifter är att hitta fler fristäder. Elg gav exempel på vad Kulturrådet kan göra förutom att ge stöd och samla in erfarenheter och sprida dem.

– Det ska poängteras att ansvaret och det mesta av ekonomin, och initiativet framför allt, ligger på städerna. Kulturrådet har uppdraget att verka för fler fristäder Jag kom för att driva frågan, från kulturrådets sida, och för att uppmuntra och förenkla för städer att komma med. Det viktigast här är väl egentligen att samla in de erfarenheter som gjorts under åren, säger Elg.

Erfarenheterna av hur man startar en fristad och från de som fått en fristad, har samlats in för att se om det kan göras smidigare. Det har blivit en handbok där även skatteverket och immigrationsverket deltar. Handboken ska introduceras på Bokmässan i Göteborg som startar sista veckan i september.

–Vi har också möjligheter att bevilja stöd till arrangemang som har med fristäder att göra, som ett smörjmedel kan man säga. Dels översättningar så att personen snabbt kan ta plats i svenska litteraturkretsar, och så gör vi arrangemang som uppläsningar och debatter. Och man kan söka stöd till resor, exempelvis till Bokmässan.

Den första fristadsförfattaren som Fredrik Elg, som då arbetade i Malmö fick ta emot, var Parvin Ardalan från Iran, Olof Palme-pristagare 2007. Hon kunde inte själv ta emot priset, då hon greps på Teherans flygplats vid avfärden till Stockholm, utan hennes syster Shirin Ardalan tog emot priset för hennes räkning.

Parvin Ardalan är en iransk författare och journalist som grundade ett kulturellt centrum för kvinnor, som analyserade och dokumenterade kvinnornas situation i landet. Hon blev senare redaktör för centrets nättidning Zanestan, och en ständig kamp mot censuren började.

En gräsrotsrörelse såg dagens ljus när Ardalan tog initiativet till att samla in en miljon underskrifter med krav på kvinnors lika rättigheter. Det ledde till att deras demonstrationer slogs ner med våld. För detta dömdes Parvin Ardalan till tre års fängelse för att ”ha hotat statens säkerhet”. Domen överklagades men hon har ännu inte avtjänat straffet.

ICORN gav henne då en fristad i Malmö 2010 och det avslutades i våras, men hon har fått uppehållstillstånd och bor kvar i Malmö och fortsätter skriva och vara en röst, inte bara för kvinnor, utan också för det iranska folket.

En annan författare som råkat ut för ayatollornas regim är Salman Rushdie som 1988 publicerade sin roman Satansverserna. Ayatollah Khomeini, som då var Irans högste ledare, utfärdade året därpå en fatwa då han ansåg att Rushdie hade smädat islam. Författaren skulle avrättas och en belöning sattes på hans huvud. Trots att Rusdie var bosatt i Storbritannien tvingades han gå under jorden.

Samma år 1989 tog Rushdie initiativ till ett internationellt författarparlament som skulle verka för solidaritet mellan författare. 1995 blev dess viktigaste uppgift att grunda ett nätverk med fristäder åt förföljda författare. Där skulle de under några år kunna vistas och få skydd mot förföljare som ville tysta dem.

Efter att ha verkat i tio år kollapsade nätverket men ur detta reste sig ett nytt nätverk, International Cities of Refuge Network, ICORN. Till en början var ICORN löst organiserat men sedan 1 januari 2010 är det fristäderna som äger organisationen ICORN, som är en obunden internationell medlemsorganisation.

– Det är ett fantastiskt arbete att driva ICORN för det finns så många positiva och duktiga krafter ute i fristäderna som gör ett fantastiskt gott arbete. Det vi ser i många fall och får bekräftelse på, är att ju mer man investerar desto mer får man tillbaka, säger Helge Lunde.


Annons