• Film: Django Unchained
  • Produktionsår: 2012
  • Produktionsland: USA
  • Regi: Quentin Tarantino
  • Medverkande: Jamie Foxx, Christoph Waltz, Leonardo Dicaprio, Samuel L. Jackson, Kerry Washington, Don Johnson. James Remar m. fl.

Ingen kan blanda våld, humor och dialog som Quentin Tarantino. Detta må kanske inte vara hans bästa film. Men på sin sämsta dag är han fortfarande bättre än de flesta.

Filmen utspelar sig i USA 1858, det vill säga två år innan det inbördeskrig som skulle resultera i avskaffandet av slaveriet. Django (Foxx) är en slav som skiljts från sin fru då deras ägare sålt dem till två separata ägare efter att de försökt rymma. Dr. King Schultz (Waltz) är en tysk prisjägare, som behöver Djangos hjälp till att hitta tre efterlysta bröder. Efter de sökt upp dessa tre bröder slår de sig samman för att jaga rätt på fler efterlysta män. Efter vintern ger de sig av för att söka rätt på Djangos fru, Broomhilda (Washington), som numera ägs av den värsta plantageägaren i Södern, Calvin Candie (DiCaprio).

Tarantinos förra film, ”Inglourious Basterds” (USA/Tyskland, 2009) handlade om ett gäng amerikanska soldater med judiskt ursprung som dödar nazister. Denna film handlar alltså om en före detta slav som dödar slavdrivare. Tarantino gör det lätt för sig när han väljer skurkar; man får leta efter människor som det är enklare att hata. Återigen blir det extremt våldsamt när Tarantino är i farten. Men våldet är så överdrivet att man inte störs av det lika mycket som man kanske gjort om han hållit sig till lite mer trovärdiga effekter.

Som vanligt är det dialogen som står i centrum när det gäller Tarantino. Den är för det mesta lika bra som den brukar vara; vissa sekvenser är så bra att de skulle kunna spelas upp som enskilda kortfilmer. En av mina personliga favoritsekvenser är när plantageägaren Big Daddy, roande spelad av gamle Don Johnson, mest känd för sin roll i ”Miami Vice” (Anthony Yerkovich, USA, 1984-1990), ska anfalla Django och Schultz. Sekvensen inleds dramatiskt med ett antal hästburna män med facklor och påsar över huvuden, ackompanjerade av ett klassiskt musikstycke kallat Dies Irae. Problemet de sedan sitter och diskuterar under ett par minuter är det faktum att hålen inte är rätt placerade i deras påsar, vilket gör att de inte kan se vidare bra.

Vissa sekvenser kan dock bli lite väl tjocka på dialog, särskilt de med den självgode Candie (Dicaprio). Å andra sidan byggs det upp ett hat hos en när man sitter och lyssnar på den här hatiska idioten så att det blir ännu lättare att hata honom ju mer han pratar. Så på så sätt lyckas Tarantino även när han misslyckas.

Tarantino är en av mina absoluta favoritregissörer. Man får, som sagt, leta länge efter en bättre kombination av dialog, musik och handling. Dialogen blir lite väl långrandig ibland, men detta är ändå en av de bästa filmer jag sett hittills i år. Nog för att året bara börjat, men jag tror inte detta omdöme kommer förändras mycket fram till sista december.


Annons