• Film: The Dictator
  • Produktionsår: 2012
  • Produktionsland: USA
  • Regi: Larry Charles
  • Medverkande: Sacha Baron Cohen, Anna Faris, Ben Kingsley, Jason Mantzoukas, John C. Reilly m fl.
  • Kommer ut: 120919

Sacha Baron Cohen spelar återigen en smilande idiot. Han ger diktatorer och amerikaner fingret och hinner skämta en hel del med båda genom hela filmen. Men det krävs att man gillar hans humor för att uppskatta filmen. Och jag vet inte om jag gör det.

Det är alltså Cohen som är mannen bakom både ”Borat” (Larry Charles, USA, 2006) och Brüno (Larry Charles, USA, 2009). Båda filmerna är mockumentärer (=låtsas-dokumentär) om Cohens karaktärer med samma namn och deras upplevelser i USA. Borat är den extremt trångsynta och osmidiga reportern från Kazakstan medan Brüno är den homosexuella och osmidiga modereportern från Tyskland.

I ”The Dictator” får vi möta en ny karaktär i form av Aladeen, diktatorn i det påhittade landet Wadiya. Precis som Cohens andra karaktärer är Aladeen ett riktigt pucko. Fast den här gången är han ett pucko med makt att snart starta kärnvapenkrig mot Israel; Cohen är jude och tycker därför om att spela karaktärer som hatar judar. Han är även ett pucko som kan få folk avrättade med en enkel handgest, vilket är något han gör ett par gånger om dagen. Hela hans tillvaro vänds dock upp och ner när hans farbror, Tamir (Kingsley) försöker mörda honom med hjälp av Clayton, en främlingsfientlig amerikan (Reilly). Mordförsöket misslyckas och Aladeen, som nu saknar sitt karaktäristiska skägg, måste försöka klara sig själv på New Yorks gator där han snart möter feministen, miljövännen, djurrättsaktivisten och socialisten Zoey. Med hjälp av Nadal (Mantzoukas), den före detta chefen för hans kärnvapenprogram, smider han en plan att ta tillbaka makten och förhindra att hans land inför demokrati.

Jag uppskattar ungefär hälften av skämten i den här filmen. Aladeen fäller konstant trångsynta kommentarer och efter ett tag är det inte roligt längre. Däremot tycker jag att scenen när Aladeen och Nadal sitter och diskuterar Aladeens husgäst, Osama Bin Laden, och hans Porsche 911 på vad som ska vara ett främmande språk inför två amerikaner, som alltså bara hör Bin Laden och 911, är hysteriskt rolig. Filmens absolut bästa scen är när Aladeen talar om för amerikanerna hur underbart det är att ha en diktatur, varpå han räknar upp en lång lista av anledningar som alla redan stämmer in på demokratin i USA.

Sacha Baron Cohen har en väldigt egen humor. För det mesta tycker man antingen om den eller så hatar man den. Själv befinner jag mig någonstans i mitten; vissa av hans skämt tycker jag är hur roliga som helst. Andra skämt tycker jag faller platt. Samtidigt tycker jag att Cohen måste få respekt av den enkla anledningen att han utmanar normer och belyser trångsynthet och förkastligt beteende genom humor. Så även om man kanske inte tycker om hans humor eller hans filmer rent allmänt, kan man inte förneka att har ett antal viktiga poänger att komma med.


Annons