• Produktionsår: 2011
  • Produktionsår: USA
  • Regi: Jonathan Levine
  • Medverkande: Joseph Gordon-Levitt, Seth Rogen, Anna Kendrick, Bryce Dallas Howard, Anjelica Huston m fl.
  • Kommer ut: 120516

Det är inte så lätt att hantera nyheten att man har cancer. Men Adam (Gordon-Levitt) gör sitt bästa med både komiska och tragiska resultat.

Adam motionerar, äter riktigt och använder inte droger. Trots detta får han, vid tjugosju års ålder, beskedet att han har fått cancer. Hans odds att överleva är femtio procent (därav filmens titel). Beskedet vänder upp och ner på hans vardag. Förhållandet till flickvännen, Rachael (Howard) blir ansträngt, hans mamma (Huston), som redan är överbeskyddande, blir än mer klängig och hans bästa kompis, Kyle (Rogen), försöker använda hans sjukdom för att ragga upp tjejer.

Det här hade lätt kunnat bli en tramsig komedi där sjukdomen glöms bort efter en kvart. Men så är det inte. Titeln är väldigt talande, eftersom denna film är femtio procent komedi och femtio procent drama. Det finns hysteriskt roliga stunder, men sjukdomen ligger och lurar i bakgrunden hela tiden. Detta gör att filmen utforskar en jobbig sjukdom samtidigt som den har en lätt ton på grund av de komiska sekvenserna.

Jag vägrade länge släppa tanken på Gordon-Levitt som sonen i komediserien ”Tredje klotet från solen” (3rd Rock from the Sun”, Bonnie Turner & Terry Turner, USA, 1996-2001). Varenda gång jag såg honom tänkte jag bara på honom som den forna barnskådisen som nu försöker ta klivet in i vuxenvärlden, men misslyckas. Han har dock motbevisat denna fördom, bland annat genom den här filmen. Adam är en ganska rigid kille som levt försiktigt och är nu både arg och ledsen för att han kan dö ung trots sin försiktiga livsstil. Med små medel lyckas Gordon-Levitt förmedla detta. För det är vid väldigt få tillfällen som han faktiskt agerar ut sin frustration. För det mesta kämpar han sammanbitet mot sin sjukdom. Detta gör att man inte bara sympatiserar med Adam, man beundrar honom också.

Gordon-Levitt är uppbackad av superba skådespelare. Rogen spelar hans bästa vän, Kyle, en man med grovt språk, grova tankar och som dessutom försöker använda sin väns sjukdom för att ragga upp tjejer. Men han är samtidigt väldigt lojal och har hjärtat på rätta stället. Veteranen Huston spelar Adams mamma, som, förutom sin nu dödssjuka son, tar hand om sin man, som har Alzheimers. Även hon har hjärtat på rätta stället, men hon kväver nästan sin son med uppmärksamhet. Anna Kendrick spelar terapeuten som försöker hjälpa Adam hantera sin situation känslomässigt. Adam är dock hennes tredje patient totalt, vilket gör att hon inte är vidare bra på sitt jobb. I slutändan hjälper hon honom dock utanför terapeutrollen.

Detta är en väldigt varm och charmig liten film som lyckas ta upp ett allvarligt ämne utan att vara lika klyschig som Hollywoodfilmer av detta slag annars brukar vara. Dessutom är det en väldigt rolig film på många sätt och vis. Man kan skratta åt Kendricks klantiga terapeut, Adams skelettliknande hund (som dessutom heter ”Skeletor”) eller Rogens grova språk. Själv skrattade jag åt alltihop. Sedan fällde jag ett par tårar. Det är inte många filmer som klarar av att föra mig till dessa två kontrasterande känslor. Men ”50/50” är en av dem.


Annons