Hundratusentals libaneser miste sina liv under inbördeskriget som startade i mitten av april 1975. Fatima minns den dagen som om det var i går. I dag är hon 57 år gammal och berättar för Epoch Times om sina minnen från inbördeskriget.
– Jag kommer aldrig att glömma den dagen. Jag och min fästman besökte min moster i Beiruts söderförorter när vi hörde skottlossningen. Vi visste inte vad vi skulle tro just då; vi önskade bara att få komma hem och att ingenting hade hänt. Så vi slog på tv:n och väntade på nyheterna.
Tidigare samma dag, under en kyrkosamling i Beirut, mördades fyra medlemmar i maroniternas falangistmilis av en förbipasserande bil. Falangisterna anklagade palestinierna för attacken.
Senare den dagen hämnades falangisterna genom att öppna eld mot en buss med beväpnade palestinier i förorten Ain El Remmeneh. 27 personer dog. Hämndaktionen blev senare känd som ”bussmassakern i Ain El Remmeneh” och markerade början på det inbördeskrig som kom att fortsätta ända till 1990.
Efter att den israeliska staten hade bildats 1948, hamnade tusentals fördrivna palestinier i flyktingläger i närliggande arabländer, såsom Libanon. Från mitten av 1960-talet började beväpnade palestinska grupper, tillsammans med PLO, genomföra räder från dessa länder till Israel. Efter att ha utvisats ur Jordanien etablerade de sig i Libanon 1970.
Striderna mellan palestinierna och israelerna var som värst i Libanon. De libanesiska linjerna delades allt eftersom de palestinska miliserna utvecklades. Alla sekter bildade miliser och var och en stred på den sida som de ansåg passade deras agenda. Slutligen delades Beirut in i öst och väst, med den kristna majoriteten i öst och muslimerna i väst.
Fatima levde mitt emellan de två sidorna.
– Jag vet inte hur jag lyckades gifta mig i slutet på 70-talet, men jag hade varken vigselceremoni eller hus. Jag bodde med min make, ibland i hans föräldrars hus i västra Beirut och ibland i mina föräldrars hus på östsidan, beroende på säkerhetssituationen. Ibland var vägarna avspärrade och jag kunde fastna någonstans medan han var någon annanstans, förklarade hon.
Trots svårigheterna lyckades de få tre barn mellan 1979 och 1983.
Många var rädda för att lämna sina hem under kriget. Miliser satte upp vägspärrar för att kontrollera ID för vilken religion man tillhörde. Deras dödande drabbade varje sekt och varje region – de kallade det för ”ID-baserad slakt”. Vapenvilorna ägde rum parallellt med mord, självmordsattentat och presidentval.
– Beirut, en gång turistmål för människor i hela världen, förvandlades till ruiner, sade Fatima.
Under den israeliska invasionen av västra Beirut 1982, flyttade Fatima och hennes familj till hennes föräldrars hus i Ashrafieh på östsidan.
– Jag var gravid med mitt tredje barn, Joseph. Som tur var hade jag sparat tillräckligt med pengar innan jag gifte mig. Jag kunde försörja familjen. Det fanns inga jobb på den tiden.
Efter invasionen evakuerades palestinska och syriska trupper och civilbefolkningen förflyttades till provisoriska läger. De libanesiska miliserna stred dock fortfarande. Vissa stred mot Syrien, andra mot Israel. De sistnämnda fortsatte sitt krig mot de palestinska miliserna och genomförde två massakrer, något som fördömdes runt om i världen. När situationen fick internationell uppmärksamhet valdes Ameen Gemayyel till Libanons president i september 1982.
Fler lokala militärkonflikter tvingade ytterligare ett stort antal familjer, däribland Fatimas, på flykt. Den här gången flyttade Fatima till västsidan där hon köpte ett hus. Hon lämnade sin mor och sina syskon i östra Beirut. Varje helg i mitten av 1980-talet körde hon sin bil genom vägspärrarna för att smuggla bröd, vatten och bensin till sin familj.
– Beirut var totalförstört. Muslimska miliser stred mot varandra, de stred mot de kristna miliserna och de kristna stred också mot varandra.
Den säkraste platsen för familjen var hennes hus i söder. När hon körde dit såg hon civila dödsoffer och sönderbrända ambulanser utspridda på gatorna. Hon bad att ingenting hade hänt med huset.
– Vi bodde tryggt där i fyra år. Efter att situationen hade lugnat ned sig i Beirut i början av 1991 började jag besöka mina föräldrar på helgerna och de gjorde samma sak. Vi flyttade tillbaka till östra Beirut 1995 och har bott där sedan dess, sade hon.
Fatima är numera änka och driver ett litet företag tillsammans med dottern. Hon bor granne med föräldrarna och hoppas kunna flytta till västvärlden snart för att förenas med sina söner och barnbarn.
En vanlig föreställning är att andra länder alltid uppfattat Libanon som ett slagfält. På den 34:e årliga åminnelsen av kriget samlades människor framför inrikesministeriet i Beirut. De höll upp bilder från kriget. De minns kriget, minns förödelsen, offren och smärtan.
De fördömde det sekteristiska systemet och tackade inrikesministern Ziad Baroud för att han möjliggjort att man kan radera religiös tillhörighet från personuppgifterna och därmed minska på det sekteristiska trycket.
– Vilket inbördeskrig? Vi har aldrig haft något inbördeskrig. Vi har alltid levt sida vid sida, där muslimer och kristna ser efter varandra. Jag minns på den goda tiden när vi inte ens kände till vilken religiös tro som våra grannar och vänner hade. Det var de där stora länderna som utkämpade sina krig i vårt land. De gav oss vapen och tränade våra ungdomar att döda, de förstörde vårt land och planterade hat i våra ungdomars hjärtan, sade Fatima.
Översatt från engelska http://www.theepochtimes.com/n2/content/view/15462/
